Sida 223
Gustaf Eriksson Vasa. 12 maj 1496(?)—29 sept. 1560. En minnesteckning af Ludvig Stavenow. Med 13 bilder
gustaf eriksson vasa,
I95
af unionstidens och befrielsekrigets stormar, och frid och lydnad trädde i stället.
Vida mindre svårigheter bereddes konung Gustaf af den svenska adeln. Denna oroliga klass, som under unionens dagar drifvit konungar och riksföreståndare från regeringen efter behag och behandlat statens ämbeten och inkomster såsom sin privata besittning, har gent emot den nye härskaren, som utgick ur dess egen midt, ingen själfständighet mer, ingen motståndslust, inga fordringar. Konung Gustaf drar in kronans län och räntor för dess egna behof, han skjuter åt sidan råd och herredagar eller gör dem till sina lydiga tjänare, han afskär genom arfriket för framtiden hvarje återgång till de medeltida konungaförsäkringarna, men med ett enda undantag gjordes af Sveriges adel intet försök till motstånd. Detta kan synas öfverraskande. Förklaringen ligger dels däri, att Gustaf i detta fall tog arf efter Kristiern II och hans blodiga kväsande af den aristokratiska själfständigheten i Sverige, dels i Gustafs utomordentliga förmåga att behärska sina medmänniskor, hans andliga öfverlägsenhet, som låter hans person framstå nästan ensam i samtidens politiska lif och helt säkert kändes lika öfverväldigande då, som den nu af den granskande historikern förnimmes. Konung Gustaf har visst icke ställt sig fientlig emot den svenska adeln. Han knöt inom den högre aristokratien sina intimaste släktskaps- och vänskapsförbindelser, han brukade dess framstående medlemmar så mycket som möjligt i statens värf, och för frälset i dess helhet öppnade han den bana, hvarpå den svenska adeln i framtiden skulle gå fram mot en glänsande framtid, såsom den nya statsordningens tjänare, ehuru under Gustafs tid denna nya utveckling af adeln ännu blott skymtar. Men Gustaf fordrade absolut lydnad och hängifvenhet för sitt eget
verk. Endast såsom konungens trogne tjänare spelar en Svante Sture, en Gustaf Olofsson Stenbock, en Johan Turesson någon roll i statslifvet, och den generation, som växte upp under hans långa regering, hade fått en annan anda, något af detta nit för staten och det allmänna, som Gustaf påtvingade hela sin omgifning.
Hvarken allmoge eller aristokrati har kunnat hindra konung Gustaf att redan från begynnelsen af sin regering börja uppbyggandet af en ny statsordning. Medeltidens stora länsherrar, som om-gåfvo sig med glänsande hof och upp-buro rikets skatter till underhåll af sina väpnade följen, som de vid behof brukade mot hvarandra eller mot kronan, försvunno och kommo icke åter. Gustaf visste att göra gällande, det länen voro till rikets tjänst, och tog dem till största delen omedelbart i sin egen hand. Genom sina egna fogdar, hvilka utgingo ur samhällets djupare lager och för hela sin framtid voro hänvisade till konungens nåd, styrde han själf Sveriges rike. Ur låg-frälset och borgerskapet, ur knektehopen eller bland djäknarne vid domkyrkoskolorna letade Gustaf ut tjänliga element för att rekrytera det växande behofvet af fogdar, som skulle hålla reda på kronans uppbörd, utkräfva konungens böter och vaka öfver ordningen i sina distrikt. Så gick medeltidens länsherreförvaltning utan vidare öfver till en kunglig tjänstemannaförvaltning.
Otvifvelaktigt har större delen af Gustafs arbete gått åt till att kontrollera och undervisa sina talrika fogdar, att se igenom deras räkenskaper, bestraffa underslef och banna de oskicklige och tröge. Hårda ord kunde han fälla, då tålamodet brast öfver deras intrasslade och bristfälliga räkenskaper eller deras försumlighet att insända penningar och iakttaga hans föreskrifter. »Vi veta snart
Källa: Project Runeberg ·
