Ord och Bild: 1896

206

ludvig stavenow.

Det låg ej blott i tidsförhållandena — bristen på dugliga krafter — att Gustaf Erikssons regemente blef så i högsta grad personligt. Hela hans väsen ägde denna benägenhet att själf gripa in och kontrollera allt, som tyder på en oerhörd verksamhetslust i förening med en utpräglad misstänksamhet och misstro mot sina verktygs duglighet och redbarhet. Denna personliga styrelse, som i början var en nödvändighet, blef med tiden en vana, som Gustaf icke kunde aflägga, ehuru han på gamla dagar själf klagar öfver, att han var en utarbetad man, som längtade efter hvila. Hela Sveriges rike sköttes egentligen af konung Gustaf som ett stort hushåll. Han icke blott granskade själf sina fogderäkningar eller räknade sina växlande räntepersedlar och silfverskatter utan grep in hvar hälst han fann något att rätta eller uppmuntra i det allmännas intresse. Då han såg de svenska köpmännen, hvilka han ändtligen löst ur beroendet af Lübeck, ovana vid en själfständig handel, undervisade han dem genom skrifvelser och påbud, hvar de skulle hämta eller afyttra sina varor, hvad som lämpade sig till införsel eller utförsel, eller hvilka pris som skulle tagas för de olika varorna. På samma sätt undervisade Gustaf bönderna om jordbrukets förmånligaste skötsel, om dikning och röjning, bergsmännen om tillverkning af stångjärn, den fiskeri-idkande befolkningen om sillens saltande. Och hans råd stannade ej därvid. Han ansåg sig i kronans intresse äga att bjuda och befalla härutinnan och gick ända därhän att ifrågasätta böndernas äganderätt till sina hemman, i fall de ej skötte dem

icke, hurulunda vi skola gjuta uti eder samma ordning antingen med vax, vatten eller tjära.» Han klagar, att deras register är som »en skugga i månsken, den man ser, och den dock ingen effekt eller bruk med sig hafver», men när det gäller att »vältra och söla sig i riksens penningar», visa de ingalunda någon försummelse.

gustaf vasa. samtida forträtt från konungens sista år. A Gripsholm,