Ord och Bild: 1896

gustaf eriksson vasa,

I95

väl och därigenom minskade kronans skatt.

Denna personliga regering, som Gustaf öfvade, präglas dock icke af något tyranniskt och otrefligt, äfven om tonen kunde vara rätt hård. Tvärtom hvilar öfver hela hans regemente något husfaderligt och en starkt personlig uppfattning af förhållandet mellan konungen och hans tjänare, som stundom får ett så drastiskt uttryck. Så t. ex. i detta bref till en af hans fogdar: »Du hafver utan tvifvel väl förnummit, att vi nu en lång tid, snart ett fjärdings år, efter Guds vilja till vår lekamen fast svaga och krankeliga varit hafva, och hade vi för den skull förmodat, att du och de andre gode män skulle uti någon måtto hafva tänkt uppå oss med ett eller annat, det godt vore, som där hos dig vankas, synnerligen med ett fat godt emskt öl; där-utaf hafva vi dock till denna tid ingen synnerlig tidende förnummit. Så tyckes oss likväl, det vore dig en stor heder och hade du därutaf en ringa afsaknad, att understundom och besynnerligen nu i denna vår sjukdom vilja tänka uppå oss med ibland, efter du hafver i den måttan god råd och vet väl själf, att all din välfärd hafver du af Gud och oss.» Tydligare kan knappast detta personliga band, som Gustaf ansåg böra förefinnas mellan konungen och hans undersåtar, uttryckas.

Men naturligtvis låg i denna personliga styrelse å andra sidan en stor fara, ty Sveriges rike kunde dock ej i längden skötas som ett hushåll. Först framtiden skulle genom ett ordnadt förvaltningssystem öfvervinna de brister, som i detta fall vidlådde konung Gustafs administration. Själfva hufvudsaken, skapandet af en verklig statsförvaltning, som samlade landets finansiela resurser i kronans händer, upprätthöll ordning och frid och möjliggjorde ett ekonomiskt uppsving,

var dock hans verk och hans personliga förtjänst, hvarigenom han är nyskaparen af Sveriges rike. Genom sina samlade skatter och mångdubblade ränteinkomster, sina välrustade knektar och sin nyskapade flotta tryggade Gustaf dess yttre själfständighet, genom sin arfförening dess nya monarkiska statsordning, som bevarat hans verk äfven under de svåraste framtida kriser.

■y.

Hur innerligt hade icke den aflägsna norden redan vuxit in i den allmänna kristna kulturvärlden! Knappt hade Luther höjt sin väldiga protest mot medeltidens förvärldsligade kyrka och ryckt Tysklands folk med till en hänsynslös kamp mot den murkna påfvekyrkan, förr än den nya rörelsens förebud skönjdes i Sverige. När Sveriges ständer valde landets befriare till dess konung, predikade redan mäster Olof och hans discip-lar den reformatoriska läran i biskopsstaden, där ständerna församlats.

Kanske missbruken i den gamla kyrkan voro mindre skriande i Sverige än i Tyskland, helt säkert var behofvet al en renare lära och gudstjänst mindre, och andarne ännu föga mogna för den nya religion, som utgick från Wittenberg. Men för konung Gustaf var den nya lärdomen välkommen. Han förstod åtminstone genast dess praktiska innebörd för honom själf och för hans svåra uppgift att bygga upp en ny samhällsordning. Befrielsekriget var just slutadt, den inhemska tronen rest, men Sveriges fästen voro förstörda, dess städer utblottade, dess bönder fattiga och ur stånd att gifva högre bidrag till statens tarf. En enorm skuldbörda hvilade på landet för de knektar, krigsförnödenheter och skepp, som de lübske köpmännen sändt på Gustafs ifriga böner, och nu fordrade de med hotelser, som ej kunde missförstås, oför-