Ord och Bild: 1896

240

ludvig stavenow.

dröjlig betalning af gälden och dess räntor. Det fanns blott en makt inom Sverige, som kunde hjälpa, kyrkan, i hvars ägo århundradens fromhet samlat en god del af Sveriges jord och betydande rikedomar för det fattiga landets förhållanden. Under form af lån eller skatter hade också Gustaf redan före sin bekantskap med de reformatoriska grundsatserna kräft bidrag till statens behof af de motsträfviga prelaterna. Nu hörde han med stöd ur skriften predikas läran om det okristliga i kyrkans rikedomar och yttre ståt, dess världsliga makt och politiska sträfvanden. Hvad var kyrkan annat än det kristliga folket själft? Hvem ägde väl dess hopade rikedomar, som ej vidare behöfdes till onyttig vidskepelse eller hierarkisk prakt, om ej folket själft, som för visso både kunde och borde disponera sin samlade skatt för det politiska samhällets oafvisliga kraf. Här funnos de materiela tillgångar, som staten behöfde för sitt bestånd och sin vidare utveckling, och här fanns ju äfven rätten och därmed plikten att gripa dem till dess bruk. Gustaf har säkert icke tvekat, och Västerås' riksdagsbeslut, framdrifvet af hans egen väldiga personlighet, lade för alltid den svenska medeltidskyrkans öfverflödiga inkomster i hans, det vill säga statens, händer.

Den katolska hierarkien i Sverige hade tillhört det nationela sträfvandets farligaste motståndare. Dessa mäktiga prelater med sina krigiska följen och fasta borgar hade brottats med riksföreståndare och konungar om makten. En Jöns Bengtsson, en Kättil Karlsson eller Gustaf Trolle voro namn, som icke lätt gingo ur svenskarnes minne. Ständigt hade den inhemska själfständighetens målsman mött dessa ärkebiskopar och biskopar såsom sina kraftigaste fiender och unionens säkraste stöd. Det var kanske en instinktiv känsla af fruktan för det natio-

nela konungadöme, som höll på att födas, som ledde dem, men troligen mer deras samhörighet med tidens stora aristokrati, hvars intressen och synpunkter de förfäktade, emedan de själfva utgingo därur och själfva i främsta rummet njöto af det aristokratiska själfsvåld, som unionen möjliggjorde. Gustaf var besluten att bryta detta själfsvåld, där det ännu fanns kvar, och att bevara sin krona för framtiden. Han fördes helt naturligt till sträfvan att krossa i grund denna makt, som i dessa afseenden kunde och efter allt att döma ville bjuda honom spetsen. Hierarkiens fall var i själfva verket en nödvändig konsekvens af det nationela partiets seger, och Gustaf drog konsekvensen, då han tog biskoparnes slott och i kraft af Västerås' recess föreskref dem storleken af de skaror, med hvilka de fingo rida öfver land och rike. Äfven härvid mötte den reformatoriska läran om prästen såsom församlingens tjänare i stället för herre, om de första biskoparnes ursprungliga ringhet och fattigdom, om kyrkans rent andliga uppgifter och dess underordnande i världsligt afseende under staten mer än vanligt öppna och villiga öron. Omstörtandet af kyrkans rättsliga särställning och dess förbindelse med ett utländskt öfverhufvud, som kräfde ständiga afgifter, bortgaf svenska kano-nier och biskopsämbeten åt utländska prelater eller mottog vad från de kyrkliga domstolarne i Sverige, var en naturlig uppgift för den, som hade att grunda en ny ståt, och konung Gustaf tvekade icke heller i detta fall att rifva ned hvad som för det moderna statsbe greppet tedde sig såsom en anomali.

Konung Gustaf följde således på samma gång den nya reformatoriska visdomens ingifvelser och sin egen ställnings oafvisliga kraf, då han bröt ned den medeltida kyrkans hierarkiska själfständighet samt reducerade dess rän