Sida 318
En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
3 00
MATHILDA LÖNNBERG.
bekvämare landsättning och lättare flyta öfver undervattensgrunden ute i sjön. Slutligen kommo vi dock intill bryggan och klängde oss upp på den. Äfven det icke utan svårighet, ty den är beräknad för höga pråmar men icke för låga segelbåtar.
Härifrån anträda vi vår vandring uppåt skogarne. Att börja med följa vi sjöstranden öfver en sidländ äng, som dock nu är torr, och så komma vi in i parken vid Ysunda. En å faller där uti Glan, och öfverskuggad af alar slingrar den sig fram på det behagfullaste. Gärna skulle vi hafva velat dröja här en stund och klättrat uppför det höga berget bakom Ysunda och från bergets topp skådat ut öfver den vackra Ysundaviken med sina omväxlande stränder och sitt klara glittrande vatten, men vi måste skynda framåt. Den väg vi ämnat tillryggalägga i dag är icke så kort. Vi lämna alltså Ysunda, under det att vi följa ån, hvilken vi öfvergå på en bro, och stiga sedan uppåt bergen. Inom kort utbreder sig sjön Omlängen för våra blickar. Den omgifves af höga, till större delen med löfträd öfverväxta stränder med ett utseende af lugn och stillhet, som gör ett mäktigt intryck på vår landskapsmålare. Han ångrar uppenbarligen sitt löfte att blott se.
Vår väg för oss genom några ängar, på hvilka höet ligger utbredt och fyller luften med sin vällukt. I en dal är det redan inbergadt, och en flock kor beta förnöjda i skuggan eller stå idisslande ute i vattnet och njuta sin tillvaro under den vackra sommardagen. Snart förlora vi Omlången ur sigte och fortsätta vår vandring än vidare uppåt. Vägen är icke synnerligen bekväm, det är knappast annat än en gångstig, ehuru det nog märkes, att den äfven brukas för åkning. Det måtte emellertid sällan ske, ty på ett par ställen har man i stället
för grind satt öfver vägen ett »led», hvars stänger måste plockas ned en för en och åter läggas till rätta, när man färdas vägen fram. Efter några minuters vandring se vi åter ett vatten skymta fram emellan träden. Det är sjön Ski-ren och där invid ligger Skirnäs — första målet för vår vandring.
Byn har ett obeskrifligt täckt låge emellan löfträden, och där i sluttningen nedåt sjön synas äfven små trädgårdar. Här bor en gammal vän till mig, som jag lofvat besöka, ehuru uppfyllandet af detta löfte blifvit uppskjutet år från är. Men se där kommer hon oss till mötes!
Det är en medelålders kvinna med grofva drag men vänliga] gråblå ögon. Hon skuggar för ögonen med handen och vet icke, om hon ser rätt.
»Ah, kära», — utbrister hon, — »jag tror inte mina ögon.» Och så skaka vi hand med henne och föreställa vårt sällskap.
Nu skulle vi gå in, nu skulle hon få koka kaffe åt oss, och medan kaffet kokade skulle vi dricka hallonsaft.
»Skada, att jag inte har så ordentligt», — sade hon — »det är fredag, och lördagen är, som ni vet, skurdagen.»
Stugan ser emellertid inbjudande ut. Golfvet är hvitt och öfverströdt med enris. Gardinerna äro bländhvita, fönstren klara och de enkla möblerna väl dammade. I det ena fönstret synes en hel liten »fönsterträdgård» — en ovanligt stor och vacker Kristi korsblomma med sina egendomliga blå blommor, en grönskande akacia, en frodig cypress, ett par pelargonier, en »knölrots-begonia» af denna sort, som allmogen kallar »lifvet och döden», samt slutligen en månadsros. Det är en hvarken dyrbar eller sällsynt samling, men växterna äro väl skötta och föröka trefnaden i det enkla hemmet.
Husets båda döttrar lade servet på
Källa: Project Runeberg ·
