Sida 319
En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
EN SOMMARVANDRING 1 ÖSTERGÖTLAND.
2 97
bordet och satte fram glas. Det är ett egendomligt par. Den ena är liten till växten som ett tio års barn, men ansiktet ser ut att vara vida äldre. Hon är också omkring trettio år gammal. Den andra har en fullväxt kvinnas vanliga kroppsstorlek, men ansiktet påminner om ett blygt barn af vid pass tio år. Ett sakta smålöje ligger öfver hennes mun, och ögonen äro sänkta. Märker hon, att någons blick hvilar på henne, vänder hon bort hufvudet. Den andra systern talar till henne, hon blott småler och tiger. »Hon är svag», säger modern, — »men hon är som ett oskyldigt barn, alltid vänlig och leende, fastän hon intet förstånd har.»
Vår värdinna går ut och in under åtskilliga bestyr. Hon hämtar vatten och tar in saft, så hjärtligt glad att hon har något att bjuda oss. Den unga franskan ser sig om på alla håll och frågar, när vi underrättat om vårt besök, och huru lång tid denna kvinna haft för att få sitt hem i ett så mönstergilt skick. På vårt svar, att vi alldeles icke underrättat henne på förhand, utan kommo oväntade, och att det var hemmet i hvardagslag, kunde hon icke nog uttrycka sin förundran öfver den snygghet och ordning, som rådde. Och när hon så hörde, att vår värdinna tänkte städa riktigt fint dagen därpå, fann hon inga ord för att uttrycka, hvilken »excessive» renlighet man träffade i Sverige.
»Elie est donc riche cette femme?» säger hon, visande på de framsatta glasen och saften.
När hon då fick höra, att vår värdinna endast hade, hvad hon och hennes man —- en vanlig dagakarl — förtjänade, slog franskan ihop händerna och utbrast:
»Comme on est hospitalier en Suède!»
Vi kunde icke förneka detta, hvarpå hon tillade helt öppenhjärtigt:
»Oh, cela n'arrivera jamais en France».
Ja, det är på en gång ett fel och en förtjänst hos oss svenskar. Vår sista brödbit äro vi färdiga att dela med en gäst, och vi göra det med glädje, utan tanke på vedergällning och utan att reflektera öfver, om vi, strängt taget, hafva råd att vara gästfria eller icke. Den, som träder inom vår dörr, är vår vän, åtminstone så länge som han vistas under vårt tak.
Vi hafva nu läskat oss med saften och bedja därpå vår värdinna att få låna en ökstock öfver sjön, enär vi hafva för afsikt att besöka gamla Risinge kyrka, nu mera öde och öfvergifven. Alltid tjänstaktig, är hon villig att själf ro oss öfver sjön, men vi afböja detta anbud. Vi kunna godt ro själfva, ehuru vi äro tacksamma, om ekan kan få stå kvar, tills vi återvända. Och så säga vi ett farväl så länge och gå ned till stranden genom den lilla trädgården. Vår värdinna följer oss till sjön, hon ser till att ekan är torröst och hjälper oss att skjuta ut den samma. Vi stiga uti, och hon står kvar en stund, skuggar för ögonen med handen och småler. Hvad hon ser glad, lugn och förnöjd ut, där hon står i solskenet! Likväl torde få kvinnor hafva lidit mer. Vill ni höra hennes historia?
Margreta är dotter af fattiga föräldrar och kom tidigt ut för att tjäna. Hon var rask och godlynt, icke vacker men ung och frisk. Fastän arbetet var styft, tröttnade hon icke, utan kände sig väl till mods, ja lycklig. Hemmet var aflägset, och hon hörde blott sällan något från föräldrarne, men hon kände sig icke synnerligen orolig däröfver. »De äro i Guds hand», — visste hon, och det var Margreta också, och det visste de. Trygga i detta medvetande, kunde de
Källa: Project Runeberg ·
