Sida 320
En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
3 00 MATHILDA LÖNNBERG.
294
undvara både bref och andra underrättelser.
Margreta gjorde nya bekantskaper. Ofta såg hon en skogvaktare, som lifligt slog an på hennes ungdomliga fantasi. I den prydliga uniformen med bössan öfver axeln såg han så ståtlig ut som en herre, och när han följde sin husbonde på jakt, tycktes han höra till sällskapet. Han talade med herrarne, och de lyssnade till hans ord. Det förekom Margreta, som vore det knappast någon skillnad på grefven och hans skogvaktare, och var det någon, lutade det uppenbarligen till skogvaktarens fördel. Denne var omkring trettio år samt högväxt, mörklagd och ståtlig. Grefven däremot hade redan hunnit till femtiotalet och var liten och ljuslagd. När han talade med sin skogvaktare, måste han se uppåt, och denne sänkte sina bruna, strålande ögon och såg ned på husbonden under det att ett ironiskt småleende ofta krusade hans stora, svarta mustacher.
När så en vacker dag denna ståtliga företeelse synbarligen började gifva akt på Margreta och närmade sig henne halft nedlåtande, när han utmärkte henne vid midsommardansen och gjorde en omväg för att följa henne hem från kyrkan och språka med henne, då klappade den unga flickans hjärta högt af glädje, af tillfredsställd fåfänga och af beundran för den ståtlige mannen. Dessa känslor öfvergingo så småningom i kärlek. Margreta och skogvaktaren blefvo snart trolofvade i tysthet. Hon inbjöds att besöka hans hem, och hvad hon där såg, minskade icke kärleken. Ty skogvaktar-hemmet var så prydligt med sin nyss rödmålade stuga, på hvars gafvelrösten sutto utskurna hjorthufvud, och den lilla trädgården med sina blomstersängar, bärbuskar och fruktträd gjorde det ännu täckare. Det inre tarfvade mycket väl
en ordnande husmoders hand, men Margreta gladde sig i hoppet, att denna hand skulle blifva hennes. Hon väfde i tankarne nya rödrandiga gardiner till stugan och skurade kopparkärlen blanka i det tillkommande hemmet. Hvad gjorde det, att det låg midt i djupa skogen och att veckan kunde förgå, utan att någon kom dit? Det var nästan så mycket bättre.
Skogvaktaren talade väl icke om, när de skulle gifta sig, men Margreta tyckte också, att det gjorde det samma. Hon ansåg sig säker på hans tycke, ty ingen annan flicka såg hon honom någonsin sysselsätta sig med, knappast tala med. Folk sade väl, att skogvaktaren skulle gifta sig med grefvens huspiga, men Margreta fäste sig så mycket mindre därvid, som hon äfven hört, att denna flicka länge stått högt i grefvens gunst och att det var för hennes skull som grefven ännu vore ogift. Emellertid väntade Margreta icke utan otålighet, att hennes käraste skulle yttra sig, ty midsommaren var snart inne, och då komme säkerligen hennes matmoder och frågade henne, om hon ville stanna kvar. Men ingenting förspordes.
Tung i hågen gick den unga flickan en afton ut i skogen för att mjölka. Som hon så gick, kom en af skogvaktarens stöfvare framspringande och vänslades med henne. Strax därpå stod hundens ägare småleende och glad inför henne.
»Det var väl mött», — ropade han — »jag hade just som ett ärende till dig, Margreta.»
»Så-å» —- svarade flickan, och hennes hjärta slog nästan hörbart —, »och hvad skulle det vara?»
»Ah, just inte så mycket» — svarade han muntert —, »Margreta säger väl upp tjänsten till hösten?»
»Jag vet inte. Det har ännu inte varit fråga därom.»
Källa: Project Runeberg ·
