Sida 321
En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
EN SOMMARVANDRING 1 ÖSTERGÖTLAND.
2 97
»Det var bra. Jag tänkte, att Margreta skulle komma till mig i höst.» Han räckte handen mot henne.
»Ja, då säger jag upp tjänsten», —■ svarade hon glad och lade sin hand i hans.
Han nickade. Allt var uppgjordt. Margreta sade upp sin tjänst, och hennes matmor skaffade sig en annan tjänstflicka. Och så led sommaren hän.
En vacker söndag fram på sensommaren gick Margreta ät kyrkan. Efter slutad predikan lystes det enligt vanlig-ligheten för flere par. Men hvem kan beskrifva den unga flickans häpnad, när hon fick höra det lysas för skogvaktaren och grefvens huspiga? Hon visste icke mer, hvad som föregick omkring henne. Hon hörde oredigt sången tona och välsignelsen läsas, och hon följde mekaniskt den öfriga församlingen ut ur kyrkan. Hon gick liksom i drömmar hemåt. Det var så oväntadt, så främmande, så besynnerligt. Det föreföll henne, som borde hennes hjärta hafva brustit vid en sådan trolöshet — men hon lefde ändå. Och så kom tanken, hvart hon skulle taga vägen till hösten, hon hade ju sagt upp sin tjänst. Ja, hvart skulle hon vända sig? Det var redan alltför sent till att få någon annan plats. Äfven det kom henne att bäfva för framtiden.
Som hon så gick, såg hon en äldre kvinna komma emot sig. Hon tviflade på sina ögons vittnesbörd — det tycktes vara hennes mor. Det var också i själfva verket hon som kom, ifrig och trött efter den långa vandringen. Hon torkade sig i pannan med den hopvikna näsduken och utbrast:
»Ejane mig, barn, jag tror du inte känner igen mig!»
»Visst känner jag igen er, mor», svarade dottern, »men jag trodde det var en synvändning. Huru kommer det sig, att ni är ute och går sä långt?»
»Jo, Margreta, det är en viktig sak, men det ska vi talas vid om se'n. Du har hälsan, barn, och mår bra?»
»Ja», svarade dottern, »och de där hemma?»
»Jo, Gud vare lof för hälsan!» Och så gingo de sida vid sida en lång stund utan att säga något vidare.
Margretas mor vardt väl emottagen af den förras husbondfolk, och det var naturligt, att hon icke kunde återvända samma dag.
Följande morgon gick Margreta för att mjölka, och hennes mor tog också en bytta för att hjälpa till.
»Hvarföre har du sagt upp tjänsten?» frågade plötsligt modern.
»Ah, det hugfälldes mig att göra det», svarade dottern.
»Ja, det är bra som det är», återtog modern, »för jag kommer med bud från en friare.»
»Hvad säger ni, mor?»
»Ja, inte är du så gammal, men ändå har du väl tänkt på ditt eget någon gång. Han har ett torp under Finspång, det föder tre kor, två har han själf och den tredje på lega, dessutom en stut. Det är en dugtig karl, jag tror nog, han kommer att stå sig, och han är nära granne till vårt. Han har sett öfver till oss allt emellanåt och nog tyckt, att jag varit rustande af mig. Han menar, det är svårt för en karl att undvara matmor i huset, och en legd är alltid ett legohjon. Han vill därför gifta sig. Han tycker, att en af mina döttrar skulle passa honom, och jag tänkte då strax på dig — Anna är för ung och Fia — gudvars — skall väl sägas ha fästman. Jag sade strax, att du skulle passa honom bäst, om du bara kunde bli lös och ledig, och jag vardt innerligen glad, när jag hörde, att du sagt upp.»
»Är det sagdt, att jag vill ha honom?» undrade flickan.
Källa: Project Runeberg ·
