Ord och Bild: 1896

3 00

MATHILDA LÖNNBERG.

»Visst vill du det. Du får det nog bra. Han kommer i veckan och tar ut lysning.»

Margreta betänkte sig icke länge. Det var ju bra att få visa skogvaktaren, att om han hade gäckats med henne, så hade hon å sin sida icke lagt det så djupt på sinnet — hon hade en fästman, lika så väl som han en fästmö. Och så var det en plats — hon stode icke på bar backe till hösten.

»Styr med det, som ni vill», — sade hon slutligen, — »jag tänker det blir bra, som ni tänkt ut det.

»Det kan du lita på.»

Sedan talades det icke vidare om saken, den var afgjord.

Så litet låg fästmannen Margreta om hjärtat, att hon icke ens frågade om hans namn. Och modern omtalade noggrant allt, hvad den tillkommande brudgummen ägde, men spillde ej ett ord på hans personlighet. Då modern skulle gå hem, sade hon: — »Han kommer om fredag, karlen din.»

Och dottern sporde likgiltigt: — »Och hvad heter han?»

»Kors i alla mina dar, barn, har jag inte sagt det? Han heter Peter Olsson.»

Fredagen medförde fästmannen och Margretas far, och alla tre begåfvo sig till prästen för att. taga ut lysning. Margreta tyckte nog, att hennes blifvande man »såg styf ut», men hvad var att göra därvid? Icke heller var han så vacker och ståtlig eller liknade en herreman som skogvaktaren, men på honom borde hon ju icke vidare tänka. Och så lystes det efter skick och bruk tre söndagar å rad, och sedan for Margreta ännu en gäng till prästen med sin fästman jämte några få vittnen för att vigas. Något bröllopskalas hade de icke råd att hålla. Margretas husbondfolk bjöd på kaffe, och man dansade pä »logkistan» till

fram på natten. Sedan for brudgummen hem med sin unga hustru.

Det gemensamma lifvet började nu utan alla illusioner och utan någon kärlek. Han sökte en förestånderska för sitt hus, och hon lät sig nöja med att vara det för utkomstens skull. Han var fordrande, och hon fick falla undan. Båda måste arbeta styft, men det var som följde ingen välsignelse med deras sträfvan. Det var en genomgående otur. Masken åt upp rågen, frosten förhärjade potatisen, en ko dog i kalfningen, räfven hemsökte deras får, och så föddes barn efter barn. Margreta hade mycket att se efter, och nöden tittade mer än en gång in i torpet. Snart blef den en ständig gäst där. Kallsinnigt hade äktenskapet blifvit ingånget, och gemensam nöd förde ej makarne tillsammans. Mannen förebrådde sin hustru alla olyckor som hände. Hustrun teg, icke var hon mild till sinnes, men hon genmälte intet. Hon visste sig äga en skuld, och ehuru just den aldrig tillvitades henne, fördrog hon allt för det medvetandets skull. Det borde blifva bättre, när barnen växt upp och kunde hjälpa till. Hon skulle då kunna medhinna mycket mer. Men detta hopp blef sviket. Den äldsta dottern växte aldrig upp — hon vardt en dvärg. Den andra var en fåne. Det tredje barnet — en gosse — var harmynt och dog efter svåra lidanden. Det yngsta barnet, också en flicka, var lamt i benen.

Men under alla dessa pröfningar lyfte Margreta blicken och fann en skatt, som ingen kunde fråntaga henne. En lefvande tro förlänade henne kraft att se på allt jordiskt såsom en öfvergående, försvinnande obetydlighet — emot evigheten. Denna öfvertygelse gaf hennes lynne spänstighet, hennes blick glans, hennes mun glada ord och vänliga leenden. Den gaf henne också kärleken —