Sida 323
En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
EN SOMMARVANDRING 1 ÖSTERGÖTLAND.
2 97
denna äkta kärlek, som lider allt, fördrager allt och vänder aldrig åter. Och småningom ljusnade äfven de jordiska tingen. Den lama flickan tillfrisknade, de två sistfödda barnen voro friska och färdiga, och åldern förmildrade mannens lynne. Margreta anser sig nu mer vara en lycklig kvinna. Hon ser allt från dess ljusaste sida.
»Gud styr allt till det bästa», sade hon en gång till mig för flera år sedan —- »kunde vi blott förstå det och vara nöjda med vår lott. Men vi knota och sörja och förstå icke, att en faders hand leder oss. Det har jag också gjort. Jag hade en gång en hjärtans kär, och när han svek mig, trodde jag, att jag skulle dö af sorg. Mer än en gång har jag jämfört hans vackra utseende med min gubbes och hans fina ord mot min mans grofva tal. Jag gjorde synd. Ty vet Ni hvad? 'Vår far' är ändå hundra gånger bättre. Skogvaktaren stod i tisdags inför rätta. Han har förgifvit sin hustru — henne, som var grefvens huspiga. Något sådant skulle aldrig min man göra sig saker till. Fastän han går i grofva kläder med förskinn och ser 'onoslig' ut och talar ledt, sä är han ändå i grund och botten en — snäll karl.»
Sådan är i några korta drag Mar-gretas historia.* Den skulle kunna framställas på annat vis. Ja, måhända skulle man kunna bygga en hel roman därpå — om olycklig kärlek och trolöshet och brott. Men det skulle föga passa i stycke med hennes väsen. Sanningen, hel och enkelt framställd, öfverensstämmer bäst
med hela hennes personlighet.
* *
Och nu låtom oss fortsätta vår vandring!
Vi hafva för länge sedan hunnit Skirens andra strand och gä nu leden fram-
åt genom skogen. Här är det barrskog som mött oss. Ty värr är den icke så storväxt som för ett par tiotal af år sedan, men ändå intages man af en nästan högtidlig känsla, när man träder in i en sådan skog. Träd står vid träd, tallen sträcker sina knotiga grenar mot himlen, och granen skjuter upp så rak och py-ramidformig. Vinden susar så mystiskt emellan barrträden, luften är så frisk och balsamisk, Mossan är grön och äfven under en torr sommar smyckad med enkla blomster. Där vid kärret i' den djupa skuggan blommar ännu missnet (Calla palustris). Blåbären växa ymnigt öfver allt, en eller annan linnéa har glömt sig kvar, och vintergrönorna (Pyrola-släk-tet) fängsla ögat med sin blyga fägring. Bofinken sjunger, hackspetten slår sina hvirflar och — tyst! — är det möjligt, att det kan vara göken, som vi höra? Han har då icke flytt vid åsynen af den första hövålmen, såsom sägnen förmäler. Där flyger en tjäder upp framför oss med tunga vingslag, och där ilar en liten ekorre upp i ett träd. Han blickar skälmskt ned på oss med sina svarta, kloka ögon.
Den unga franskan är litet häpen, hon har aldrig sett en sådan skog. En fråga om vargar och björnar sväfvar på hennes läppar, och när vi lugna henne i detta afseende, frågar hon efter »des brigands». En liten harunge, som for upp från sitt läger i en buske, skrämde henne, hon gaf till ett ångestrop och fattade landskapsmålarens arm. Men vägen är för trång för att tillåta någon att gå arm i arm med en annan. Man måste åter skiljas efter en liten stund och på en spång af runda stockar gå öfver ett träsk, hvilket dock nu är nästan alldeles uttorkadt, och så tager skogen åter vid.
Efter en half timmes vandring glesnade skogen. Vi voro framme vid Klipps-
Källa: Project Runeberg ·
