Ord och Bild: 1896

3 00

MATHILDA LÖNNBERG.

torp. Här hölls en liten rådplägning, om vi skulle försöka att få köpa oss — frukost eller middag eller hvad det nu kunde kallas. Jag försäkrade mitt sällskap, att vi nog skulle få middag, men att det skulle vara omöjligt att få betala förtäringen. Emellertid beslöt sig den ene studenten för att gå in och underhandla. Jag ville icke visa mig för värdinnan, emedan jag kände henne och hvarje tanke på betalning med det samma vore omöjlig. At Margreta i Skirnäs hade jag medfört en gåfva, och jag hade föreställt mig, att vi skulle kunna vara utan annan mat än något choklad, hvilket jag medfört, tills vi skulle komma tillbaka till vår båt, där vi hade vår matsäck. Men de unga männens aptit tillfredsställdes icke med choklad, de ville hafva något stadigare. Vi slogo oss ned vid en ek under tiden.

Bondgården Klippstorp ligger ganska täckt uppe på en tvärbrant höjd med utsikt ät en förtjusande dal, hvarest ekar, björkar och andra löfträd erbjuda sin svalka. Vår student kom snart tillbaka.

»Hurra!» ropade han, »vi få stekta ägg, stekt fläsk och bärmjölk.»

»Och betalningen?«

»Ja, den komma vi nog öfverens om, sade bondhustrun.»

Kort därpå dukades fram för oss ugnsyradt bröd och färskt smör, bryn-ost och korf. Strax därefter blef äfven den öfriga anrättningen synlig, och vi gjorde all heder däråt. En smakligare mjölk än den korna lämna, då de gå på skogsbete, gifves icke. Smultronen voro äfven så väl mogna, röda, stora och svällande, i blandning med blåbär jämte ett och annat hallon.

Hvad betalningen angår, aflopp det som jag tänkt. Det skulle hafva ansetts som ett brott mot gästfrihetens lagar, om man tagit betalt för så litet. Nej, det var alls intet att betala för. Vi

gingo allesammans in till bondhustrun för att tacka, och när hon såg, att jag var med i sällskapet, blef hennes glädje stor. Det stod icke att hjälpa, vi måste äfven dricka kaffe, det fingo vi icke neka henne. Våra invändningar, att vi skulle gå till gamla kyrkan och sedan tillbaka till Glans strand för att segla hem, besvarade hon med, att det var ljust om sommarnätterna och dess utom fullmåne just nu. Vi måste göra henne till viljes.

Sedan vi intagit kaffe och tagit afsked af vår gästfria värdinna, fortsatte vi vandringen, som nu mera icke erbjöd ett så slående vackert natursceneri som förut, ehuru visserligen långt ifrån fult, genom hagar med löfskog. Slutligen nådde vi den gamla kyrkan. Denna är, som redan blifvit sagdt, nu öde sedan slutet af 1840-talet, då den nya kyrkan öppnades för gudstjänst. I trots af sitt tilltagande förfall hyser den dock ännu åtskilligt värdt att se af den, som hyser kärlek för minnena från forna dagar. Säkerligen är Risinge gamla kyrka en af Östergötlands allra äldsta kvarstående gråstenskyrkor, till den äldsta delen kanske från 1200-talet.

Vi träda in i vapenhuset, som är af trä och utvändigt helklädt med spån. Huru åldrigt och förfallet det än tyckes vara, går dock dess byggnadstid icke längre tillbaka än till Karl XII:s dagar. Men vi fortsätta in i kyrkan. Genom de små blyinfattade fönsterrutorna tränger en sparsam dager in under de låga, med målningar smyckade hvalfven. Bänkinredningen finnes hufvudsakligen kvar, med ännu bibehållna vackra sniderier på bänkdörrarna, hvilkas gångjärn också förete ett prydligt arbete. Vacker är också den gamla predikstolen, men altarskåpet, som föreställde Mariæ himmelsfärd, är flyttadt till nya kyrkan, likaså ett helgonskåp, hvarest äfven jungfru Maria utgjorde hufvudpersoner Graf-