Sida 396
Litteratur. Tor Hedberg. Af Gustaf af Geijerstam
366
GUSTAF AF GEIJE|RSTAM.
en sak och reformifver en annan. Det går fort med utvecklingen i våra dagar, och inom ett år var tendensen, hvilken förut varit den moderna litteraturens särmärke, helt hastigt flyttad i skräpvrån, omtalad som föråldrad och urmodig, en ståndpunkt, hvilken man växt ifrån. Lifvet, kärleken till lifvet och allt hvad i lifvet fanns, begäret att måla nutidens lif på godt och ondt blef slagordet bland den ungdom, som nu skämtade med den öfverdrifna reformifvern, «ch från alla håll öfversvämmades litteraturen af de försök till »verklighetsskildring», hvilka fem år senare i sin tur så ifrigt kriticerades.
En sak förtjänar dock att i denna för några år sedan nya sträfvan beaktas. Dragningen från tendens och till lifsskildring innebar ett erkännande, att dikten i evighet ej kan bli annat än dikt. Ty väl var ingenting i denna riktning af den nyaste litteraturen särdeles noggrant formuleradt. Men det fanns dock ingen som hade för afsikt att endast torrt och kallt fotografera hvad han sett och kände till. En dylik formel har i själfva verket aldrig blifvit framställd. Nej, i denna uppvaknande kärlek till lifvet själft låg en känsla af dess rikedom, storhet, mångfald och höghet. I hela denna litteraturrörelse fanns ett begär att närma människorna till deras eget lif, finna skönheten inom den värld, där vi alla lefva, se och förstå denna skönhet just i dess ringaste och mest förbisedda företeelser. Därför var denna riktning fientlig mot tendenslitteraturen. Ty re-formbegäret strider mot begäret att vilja älska lifvet sådant det är. Och just detta — lifvet, sådant det är — var kanske hvad som för denna diktargeneration var mest heligt. Det uttryckte reaktionen mot den ensidiga idealismen och var därjämte ett konservativt drag, som egendomligt nog blifvit föga beaktadt.
Utan att någonsin hafva svurit något partis fana eller deltagit i den polemiska period, som föregick denna realismens egentliga, framträdde Tor Hedberg genast från början som en bestämd representant för den litteraturriktning, hvilken gjort till sin uppgift att skildra människolifvet utan förutfattade meningar. Hela hemligheten i de senaste årens litterära utveckling ligger däri, att man från den yttre verklighetsskildringen vändt sig till den inre, och spår härtill finnas flerestädes, långt innan
symbolismen var formulerad. I Tor Hedbergs skrifter kan man spåra denna sträfvar långt tillbaka. Helt stilla och utan alla. anspråk framträdde första gången hans namn, och man lade därför kanske ej fullt så mycken vikt vid denna debut, som den hade förtjänat. Det gick med hans debut på samma sätt, som det stundom gått med hans arbeten. Jag har nämligen lagt märke till, att man vid ett första genomläsande ej sällan finner en bok af Tor Hedberg mindre betydande, under det att ett nytt genomläsande lämnar ett helt annat resultat. Ungefär något dylikt inträffade vid hans debut. Den första boken blef föga uppmärksammad, men den andra — Johannes Karr — berättade tydligt, att en ny författare fått rätt och burskap att göra sin stämma hörd inom litteraturen.
Jag vill ej förneka, att ej Tor Hedbergs andra bok var bättre än den första. Men att man icke genast fick ögonen upp för Tor Hedbergs värde är något hvilket i fråga om denne författare synes liksom upprepa sig. Något dylikt inträffar äfven med hans böcker, hvilka som sagdt ej sällan taga sig bättre ut vid andra genom läsningen än vid den första. Ja, man torde nästan kunna säga detsamma om Tor Hedbergs hela författarskap, som en dag säkert skall tränga till vidare kretsar, än hvad ännu skett. Detta står i nogaste samband med deri egenskap, hvilken jag satt som genomgående för Tor Hedbergs författarskap: Hvad han ger, är städse äkta. Det händer nämligen som bekant, att detta ej alltid vid första anblicken springer i ögonen.
Ej samhället utan individen var det som från början utgjorde temat i denne författares noveller, och det var ej sällan de egendomligaste människoöden, hvilka han valde till ämnen för sin framställning. I Johannes Karr var det uppkomlingen, hvilkens råa yta gömde detta enda guldkorn, på hvilket författaren också tagit fasta: kärleken till sonen, hvilken för öfrigt: i enlighet med lifvets egen tragik belönar fadern med att mot honom ådagalägga samma kallsinnighet, som denne visat i sitt förhållande till den öfriga världen. 1 berättelsen »På Torpa gård», Tor Hedbergs kanske mest fulländade novell, möta vi skildringen af en man, som tog så hårdt på sin hustru, att han slutligen miste henne samt lefde ett helt lif i grämelse
Källa: Project Runeberg ·
