Ord och Bild: 1896

TOR HEDBERG.

367

öfver sin missräkning och som slutligen vid lefnadens höst mötte sin och hennes dotter, genom hvilken han på någon af de outransakliga vägar, där lifvet stundom för oss, sist lärde sig att efter döden älska denna hustru, hvilken han flytt under ett helt lif. I »Ett eldprof», en berättelse, full af verkligt djupsinne och fin fantasi, sysslar författaren med de oförenliga karakters-motsatser, som han sedan i allt dess dunkel skulle behandla i dramat »En tvekamp». Och i »Judas», — ett ämne, som sysselsatt Tor Hedberg i många år, så att han däraf skapat två dikter, en i dramats, en i novellens form — upptog han samtidens mest brännande karaktersfråga: »huru kan man bli förrädare mot sig själf? och hvem är en förrädare?» — samt gaf i den gamle Iskariots gestalt en vemodig och skarpsinnig tolkning af den dunkla själsutveckling, hvilket ställer människan som motståndare till det bästa, 'hon mött i lifvet.

Samtidigt med dessa arbeten, hvilka kommo i rask följd efter hvarandra, skref Tor Hedberg en mängd smärre noveller, och om ock många af dessa äro obetydliga, vann dock hans stil i uttrycksfull klarhet, på samma gång han alltmera visade sin styrka ligga i behandlingen af de ämnen, hvilka pejla' människonaturens djup. Tor Hedberg var städse en sökande, och han är det ännu. När man läste hans berättelser, hade man hela tiden intrycket af, att denna till utseendet så lugna och harmoniska stil dolde en icke ringa portion jäsning. Det var, som om man hela tiden hade det rent personliga intrycket, att denne författare icke blott berättade för berättelsens skull, utan att han hela tiden sökte, hvad man skulle kunnat kalla berättelsens inre kärna, den lifvets mening, som ligger på botten af hvarje människolif. Det kan synas, som om detta påstående stode i strid med hvad jag förut yttrat, att Tor Hedberg aldrig deltagit i den diktning, som skref tendenser på sin fana. Men denna motsägelse är blott skenbar. När man skrifver tendensiöst, arbetar man i själfva verket för att bevisa en sanning, om hvilken man själf redan på förhand är öfvertygad, och denna sanning är dessutom af den art, att den kan formuleras i ett bestämdt uttalande. Hvad Tor Hedberg sökt genom sin diktning är något af den lifvets än bittra, än milda, alltid hälsosamma

vishet, som hvarje verkligt lefvande söker ända till lefnadens slut. Denna vishet kan aldrig formuleras. Men den kan kännas, ungefär som man känner den trofasta handtryckningen af en god människa.

% %

&

Tor Hedberg har varit mindre produktiv under de sista åren än under de föregående, och det ser ut som om en paus i hans författarskap inträdde, samtidigt med att den antirealistiska rörelsen gjorde sig gällande inom literaturen.

Den pånyttfödelse inom dikten, hvilken denna rörelse öfver hela världen står på väg att medföra, har framför allt tagit sig uttryck däruti, att idealen vidgats och att dikten börjar söka nya och större former, liksom den också sträfvar efter det rikaste lifsinnehåll. I Sverige kan man från slutet af 80-talet spåra denna sträfvan hos snart sagdt alla dem, hvilka nu inom vitterheten betyda något. Denna sträfvan uppträdde mången gång så stillsamt, utan alla åthäf-vor och proklamationer, att den behöfde tid på sig för att vinna i kraft och göra sig hörd. Men den moderna litteraturen genomgick i slutet af 80-talet och början af 90-talet en kris af alldeles samma natur som den, hvilken redan tagit sig så starka uttryck inom den bildande konsten. Och det blir en gång litteraturhistoriens sak att närmare påvisa detta.

Men hvad som vid denna tid högljudt och bedårande klang som ett lystringsrop genom hela den nyare litteraturen, det var Verner von Heidenstams starka maning, ropande på renässans och glädje i lifvet samt omsättande denna tanke i präktiga dikter, strålande af nytt lif och förande nytt blod in i litteraturen. Det synes, som om ingenting gjort djupare intryck på Tor Hedbergs utveckling än den meningsstrid, hvilken begyntes i en broschyr af Heidenstam, och sorn förmådde Hedberg att, som jag tror för första och hittills enda gången i sitt lif, inlåta sig på en polemik. Hedberg svarade med den lilla broschyren »Glädje», och detta svar blef icke en dispyt om ditt eller datt. Det blef helt enkelt från hans egen synpunkt en bekännelse. Man hade nästan det intrycket, att författaren från början haft den afsikten att skrifva ett polemiskt svar. Men hela