Ord och Bild: 1896

368

polemiken fick ingen annan form än det lilla Heidenstamska citatet på titelbladet: »Glädjen har blifvit glömd i västerlandet». I stället gaf författaren en själfullt berättad saga, hvari man spårade en underström af den varmaste medkänsla med detta behof af glädje, som ville upphäfva sig till lifvets allena berättigade makt. Tor Hedberg talade i denna lilla bok, som om han velat säga: »Hvem önskar icke glädje? Hvem åtrår den icke med sin själs hetaste längtan? Hvem ville icke gifva hälften af sitt lif för att få lefva den andra hälften i glädje? Men kraften är ett intet, om den ej är parad med undergifvenhet. Glädjen är ett tomt ord, om den ej växt fram ur och besegrat lidandet. Lyckan kommer ej, därför att man ropat på den, och själfva det trotsiga ropet döljer ett tvifvel. Den lycklige tager ej lyckan. Han äger den». Och som slutord till dessa resignationens tankar fann Tor Hedberg den vackra liknelsen mellan samtiden och kvinnan, som lider, innan hennes barn sett ljuset.

När man ser tillbaka på dessa små strider inom litteraturen, är det vemodigt att iakttaga, hvilken samklang som råder mellan vissa af Heidenstams senare dikter — se t. ex. »Natten» — och den bekännelse om en lifsåskådning, om hvilken jag ofvan sökt gifva en antydan. För egen del torde Tor Hedberg aldrig i så sammanträngd form hafva uttalat, hvad han innerst tänkt och hvad som dref honom att söka uttryck för sina tankar i diktens omklädnad.

Här som annorstädes är Tor Hedberg en människa, hvilken oaflåtligt sträfvat att förstå lifvet, och ingenting träffar mindre än en anmärkning, som jag någonstädes läst om denne författare: att han nämligen skulle höra till dem, hvilka »tagit sitt parti». Man har inbillat sig detta på grund af att han under de sista åren ej »slagit ett stort slag». Detta sista är så till vida sant, som att dramatiseringen af »Judas» var skrifven långt innan den blef tryckt. Men gör man ej en författare orätt, när man begär, att han så att säga i hvarje bok skall nedlägga det varmaste resultat af alt hvad han genomlefvat? Och gör man honom ej ännu mera orätt, när man tror honom vara, om ej utskrifven, så dock »på retur», ifall han vågar taga sig den friheten att vänta? Det är en stor konst att

kunna vänta, och det ser ut, som om Hedberg under de sista åren väntat med afsikt.

Dessa år hafva dock ej gått spårlöst förbi. Vi hafva sett tvänne lustspel af Tor Hedbergs hand — »Nattrocken» samt »Guld och. gröna skogar» — hvilka visat, att hos denne lugne, tungsinte och drömmande författare finns en fond af humor, som ej är mindre anmärkningsvärd än herraväldet öfver den dramatiska formen. I båda dessa lustspel finns en bestämd sträfvan att utvidga gränserna för den dramatiska formen, hvilket är något mer än att städse tråda banade vägar, och i båda fallen har försöket krönts med framgång. Kanske skulle Tor Hedberg mera uteslutande ägna sig åt dramatisk diktning —- hans talang inom genren är tillräckligt betydande —, om han ej städse drefs in på tankeområden, hvilka kräfva andra slags uttrycksmedel.

Tor Hedbergs sista verlc är hans »Dikter», hvilka förra våren utkommo i bokhandeln. Lifligare än någon karakteristik kan göra det, lämna dessa dikter en inblick författarens själslif under de senaste åren. De synas mig gifva stöd för det antagande, jag nyss gjort, att denne författare varit stadd i det slags inre utveckling, som kräft väntan och ro. Ty här upptager han i lyrikens form alla de tankar, åt hvilka han under de senaste åren annorstädes icke gifvit form. Lifvets och dödens frågor, kärlekens smärta och fröjd, tankens sträfvan, motsägelserna i människan — allt detta, hvilket han länge liksom undvikit, kommer här till orda, mången gång i den stilla och anspråkslösa foim, som orden få, när man i enrum utan tanke på publiken nedskrifver sina mest intima känslor och erfarenheter.

Dessa dikter tåla att läsas långsamt och vid ett tillfälle, när man icke är jäktad. Ord för ord skola då dess fint formade tankar, djupa stämningar och lika plastiskt som okonstladt formade bilder tränga till läsarens hjärta. Öfver dem alla hvilar ett vemodigt drag, hvilket förtager den udd, som eljest skulle kunna kallas för bitterhet, och flere, som Joconda, sånger på hafvet, Melancolia m. fl., bäras af en storslagen enkelhet, som är en frukt af tänkarens allvar, paradt med diktarens flykt. Om intet af Tor Hedbergs arbeten gäller i så hög grad det generela omdömet, att de vinna vid förnyad bekantskap.