Ord och Bild: 1896

EN LÄKARE.

491

Läkarens ryktbarhet liknar ofta en planta,som hastigt skjuter upp, har en kort blomstring och sedan vissnar. I fråga om doktor Westerlund gäller detta icke. Hans anseende har tvärtom under alla dessa år varit i ständigt stigande. Efter en snart trettioårig praktik har hans rykte under de senaste tio åren blifvit ej blott svenskt, utan skandinaviskt, ja äfven i en vidsträcktare mening internationelt.

Långsammast har hans anseende mognat bland hans egna yrkesbröder. Delvis har väl detta berott därpå, att hans omfattande medicinska insikter i så långt öfvervägande grad äro frukter af lifvets, ej så mycket af böckernas skola. Äfven när det gäller en så praktisk verksamhet som läkarens, ha studerkammarens lärde stundom en sällsam uppfattning om vetenskaplighet. Det är icke så synnerligen många år sedan jag hörde berättas om ett ganska belysande samtal emellan en yngre medicinsk professor och en gammal pensionerad veteran i läkarepraktiken — om jag ej misstager mig, seniorn bland då lefvande svenske läkare. Professorn fällde förklenliga ord om »Enköpingsdoktorn», som i hans tycke icke ägde nog s. k. vetenskaplighet. »Vetenskaplighet!» utbrast förtrytsam den gamle och rätade upp hufvudet med det rika silfverhåret, »på min tid ansågs den läkare styfvast i sin vetenskap, som kurerade de flesta patienterna. Men nu, kantänka, måtte vetenskapen ha tagit en högre flykt!»

Ljuder icke ur den gamles praktiska visdom samma stämma, som förnimmes i följande ord af den storslagne medicin-ske tänkaren Israel Hwasser, ord, hvilka jag satt såsom motto för denna skildring: »medicinens forskning är handling och dess vetenskapliga rot verklig erfarenhet».

Ett annat skäl till de hårda eller åtminstone snäfva och misstrogna omdömena om hans kurer och hans metod

torde vara att söka i den gängse missuppfattningen, att han å sin sida skulle ha för vana att underkasta sina kolleger en ganska hårdhändt eller rättare hårdmynt kritik. En kritik, och den i realiteten ganska skarp, ligger naturligtvis alltid däri, att en senare tillfrågad läkare ger en helt ny ordination. Så tillvida kan denna kritik vara jämförelsevis lättköpt, som den läkare, hvilken plägar konsulteras i sjukdomens mera utvecklade skede, sedan kanske redan ej blott en, men flere andra rådfrågats, vid diagnosen sitter med trumf på hand: han kan draga nytta både af sina föregångares riktiga iakttagelser och af deras — misstag. Därtill kommer emellertid, att d:r Westerlund besitter den födde läkarens skarpblick, uppöfvad genom ett åskådningsmaterial rörandesjuk-domsformerna, som, tack vare patienternas stora antal, är rikhaltigare än för någon annan. Men lika litet som det bör falla någon läkare in att häröfver förarga sig, lika litet stämmer det med doktor Westerlunds karakter att på den grund förhäfva sig. Allra minst skulle han -— enligt samstämmande utsagor från många håll ytterligt försiktig i uttalanden om andra läkare — tillåta sig att inför sina patienter yttra något för yrkesbröder förklenande.

Men huru då förklara denna missuppfattning? Den finske författaren Jac. Ah-renberg slår nog hufvudet på spiken, då han i sin vackra skildring af lifvet i Enköping säger, att den tämligen sega antagonismen från kollegers sida icke haft sin rot i »den kungliga svenska eller rättare allmänt mänskliga» afundsjukan, än mindre berott på doktor Westerlunds eget förhållande: skulden är att söka hos hans — patienter. »För att riktigt tydligt framhålla doktorns förtjänster, förledas flere patienter till minst sagdt olämpliga paralleler. De tillskrifva sina lidanden föregående läkares sorglöshet eller okunnig-