Ord och Bild: 1896

492

ERNST BECKMAN.

het; äro de mycket fantasifulla, kan det väl hända, att de — som det heter — lägga sina egna tankar och yttranden i doktor Westerlunds mun.»

För sådana »fantasifulla» vänner må väl enhvar, allra helst en läkare, bedja försynen bevara sig. De äro betydligt farligare än öppna vedersakare.

Oppositionen har emellertid på senare tider allt mera tystnat. »Il n'y a point de succés comme le succés.» Doktor Westerlunds stora rykte är en verklighet, som imponerar. Intet ger en sådan styrka som ett fullbordadt faktum. Det böjer människor och opinioner. Äfven inom läkarekretsar faller det numera sällan någon in att bestrida, att detta rykte är rättfånget gods, en välförtjänt lön för ädelt och lyckosamt arbete. Mången läkare — detta vare sagdt till hans heder — begagnar sig nu själf af tillfället att i svåra fall vädja till doktor Westerlund, hvilkens medicinska forskning i så eminent grad varit »handling» . . .

Och så stå vi åter vid frågan: Hvarpå beror egentligen hans allenastående framgång?

Främst naturligen därpå, att han, som nyss sades, är en boren läkare. »Vi andra läsa till läkare, han är född läkare», säges hans förut omnämnde vän, J. A. Waldenström, i lifstiden professor vid Upsala universitet, ha yttrat om honom. Doktor Westerlund besitter i ovanligt hög grad detta underbara något, som man kallar »blick». När hans öga forskar, hans öra lyssnar för att utfinna sjukdomens dolda källa, håller han i sin hand denna intuitionens slagruta, hvilken försynen utan att på förhand råd-föra sig med medicinska fakulteten lägger i de utkorades vagga, dessa må sedan en gång blifva universitetens promoverade doktorer, såsom doktor Westerlund, eller lakekonstens frivillige, såsom den bayerske »naturläkaren», prästen i Wörishofen.

Men doktor Westerlund är ej blott stark i diagnosen, han är det äfven i behandlingen. Särskildt har han en stor förmåga att äfven här individualisera. Liksom vid uppfostran, så är vid läkekonsten denna förmåga ett af grundvillkoren för framgång. En yttring af denna hans begåfning äro de ytterst detaljerade och växlande föreskrifter han lämnar rörande den enskilde patientens dagliga lif, måttet af arbete och hvila, arten af sysselsättning från timme till timme och, framför allt, dieten. »Att kurera magar — det är intet annat än att hitta på lämplig mai: i lämpligt mått», har jag hört en Stockholmsläkare förklara under uttalande af sin stora respekt för doktor Westerlunds medicinskt-kulinariska förmåga att sammanställa matsedlar. Och det är lätt insedt, hvilken roll en i det ena som andra afseendet noggrant uppställd dagordning, i förening med klokt afvägd medicinsk behandling, måste spela i fråga om alla tre de stora grupper af sjukdomar — nervernas, magens och bröstets — där doktor Westerlund anses särskildt framstående.

Att ge goda ordinationer är en konst; en än större, påstås det, att få folk att följa dem. Men i den konsten är doktor Westerlund en sällan upphunnen mästare.

Det är ett obestridligt faktum, att naturer, så själfsvåldiga i hygieniskt afseende, att ingen kan få bukt på dem, blifva lydiga som lam, när de blott kommit till Enköping. Lydnad ligger i luften i den lilla, ganska hemtrefliga sjukhemsstaden. »Doktorn har sagt det» betyder där detsamma som ett kungligt plakat. Hans kraftiga vilja tränger genom lyckta dörrar in i alla dessa sjukhem, och patienterna såväl som deras vårdare lyda, liksom snälla barn i en väl disciplinerad familj lyda sin far. Hvad sjuklingarne beträffar vore detta lydaktiga sinnelag lättare att förklara, om det kom-