Ord och Bild: 1896

494

ERNST BECKMAN.

att rätta sig efter olika temperaments olika behof. Hos den ene lyssnar han med ändlös vänlighet till utförliga klagomål. Hos den andre, som icke »bör» beklaga sig, skyndar han på dörren, så snart klagovisorna börja. Den ene, som inbillar sig, att hans lidande ger rättighet till själfvisk glömska af andra och ständigt rufvande på egna krämpor, kan mycket eftertryckligt och allvarsamt få höra, att »vi» borde ha »en moralisk risbastu». Till den, som i nervös pjåskig-het skyggar för arbetet, kan han helt afgörande förklara: »vi får arbeta, och inte bara det, vi ska' arbeta». En annan, som med dignande kroppskrafter utvecklar en nervöst öfveransträngande arbets-ifver, får det rådet att visa sin själfbe-härskning genom att »lära sig konsten att hvila». Men — kallar en klar plikt samme person till fortsatta ansträngningar, heter det: Plikten kallar er, gå! Ty detta, att svika plikten, vore att böta ondt med värre.

Särskildt betecknande är det systematiska sträfvandet att hos patienterna väcka vana att tänka på andra. »Nu är er egentliga uppgift under er vistelse i Enköping att söka vara till glädje och nytta för den eller den, som bor i samma hus och är mycket sjukare än ni» o. s. v. Altruismen är, dess bättre, ett hälsome-del både för kropp och själ. Den drager tankarna bort från oron för det egna jaget. Men den måste blifva vana, icke blott nyckfulla ansatser. Vanans välsignelse kan i det godas tjänst knappt öfver-skattas. Den som, vore det först blott af pliktkänsla, visar kärlek, hans hjärta skall till sist likna trädet, hvilket blommar på bar kvist, men hvars gröna krona, när årstiden framskrider, tynges af läskande frukter.

En egenskap, som man knappast skulle tilltro doktor Westerlund, när man ser hans något korta och kantiga sätt, har jag

redan berört: hans outtömliga tålamod. Dag ut och dag in lyssnar han lika upp märksamt till patienters klagan. Han kan visserligen afklippa, men det sker på ett sätt, som icke sårar. Och framför allt — han tröttnar aldrig att visa samma deltagande, om än sjukdomen oförändrad släpar sig fram från år till år, i tio, femton, tjugu år. Han förstår, att det finns kroniska sjukdomar, utan fara för lifvet, hvilka icke äro så svåra att i och för sig bära,

but hard to bear so long,

och som för den sjuke bilda lifvets sorgtyngda underström. Han förstår, att dessa eländiga, hvilkas enda läkedom, såsom Shakspere säger, »är det städse flyende hoppet», behöfva, äfven de, uppmuntran och deltagande. Han går till sådana med en ömhet, som påminner om en moders. »Han är lika god sjuksköterska som läkare», har man sagt om honom. Och när förlossningens stund nalkas, har man sett honom dag efter dag lyfta en sådan dödsdömd sjukling i sina armar, under det sängen bäddats. De tårar, som vid sådana tillfällen i obevakade ögonblick falla på hans kind, tyckas likasom bedja om tillgift därför, att hans konst stått vanmäktig.

*

»För Westerlunds ära behöfs sannerligen ramen af Enköping», sade spetsigt för flere år sedan en nu afliden Stock-holtnsläkare. Ramen har vidgat sig betydligt — men doktor Westerlunds numera internationela ära tillhör dock alltjämt i särskild mening detta hans kära Enköping. Där har han troget förblifvit på sin post. Där är han erkändt samhällets främste medborgare, liksom han är dess ekonomiska pelare. Se här en i detta afseende betecknande interiör från senaste valstrid. Till sin politiska åskåd