Sida 537
En läkare. Af Ernst Beckman. Med 7 bilder
En läkare.
495
ning är doktor Westerlund ganska konservativ, om ock modererad af den tolerans, som gärna följer läkarens yrke, för hvilket det icke finnes jude eller grek, konservativ eller liberal, utan endast de lidandes stora parti. För att finna någon, som genom sitt öfverlägsna anseende som medborgare och människa skulle kunna förena alla politiska grupper, var man betänkt på att uppsätta honom som kandidat. Men detta idealistiska förslag klubbades genast till marken genom en valmans realistiskt prosaiska anmärkning: »Skulle vi skicka honom till riksdagen och bort från Enköping? Tycker ni då, att vi så väl kunna undvara 400,000 kronor om året?»
A andra sidan kan det nog med rätta sägas, att Enköping varit mycket för honom. »Jag skall i korthet ge er nyckeln till Westerlunds lyckosamma lif», sade mig en gång en af hans äldre vänner. »Det är att tillskrifva tre saker: arten af hans personliga begåfning, hans ädla maka och — Enköping.» Det sista föreföll mig, jag nekar det ej, något egendomligt. Men det innebär nog vid närmare eftertanke en sanning. Endast i ett sådant mindre samhälle kunde hans metod ostördt utvecklas. Endast där kunde sjukvården göras till det helas obestridda medelpunkt. Endast där kunde allt ordnas efter patienternas behof af vård och stillhet samt sjukhemmen personligen öf-vervakas. I en storstads vimmel och buller hade allt detta varit så godt som omöjligt.
* * *
»Arbeit konservirt», heter det. Trots sitt jättearbete står doktor Westerlund,
femtiosjuårig, i sin fulla mannakraft. Ännu kan man hoppas, att det skall förunnas oss att länge äga honom med det varma hjärtat, brinnande af den eld, hvilken, såsom Hwasser uttryckt det, gör läkarens lif till »ett frivilligt och ödmjukt framburet offer».
När hans yngsta dotter förmäldes med Leo Tolstoi d.y., yttrade vigselförrättaren, att de unga gingo ut i lifvet med en dubbel välsignelse öfver sina hufvud: lifs-verket från två fäder, lika hvarandra däruti, att de offrade hela sitt lif åt mänsklighetens väl. Ja, häri ligger nog till sist den djupaste själsgrunden till doktor Westerlunds stora framgång. Kanske utan att han själf mycket reflekterar däröfver, visar hans verk, att kärleken till den lidande mänskligheten är hans passion, hans lifs stora lidelse. Det berättas, att konungen en gång, ifrig måhända att öka sin insikt i konsten att regera människor, skulle frågat honom, hur han bar sig åt för att få alla sina många patienter att lyda. »Ers majestät, jag älskar dem», skulle svaret ha fallit. Om historien icke är sann — och det lär den ej vara — så är den väl funnen. Den kunde varit sann.
Och denna hans kärlek föde.r genkärlek, som ofta tager sig vackra uttryck. En liten tolfårig flicka, för ett svårt lidande vårdad på lasarettet i Enköping, hade kommit så långt på bättringsvägen, att hon en solskensdag i maj fick löfte att bäras ut på verandan. Hennes ögon strålade af fröjd, hon vände sitt bleka lilla ansikte mot sköterskan och utropade: »Å tänk, hvad doktorn skall bli glad 1»
Källa: Project Runeberg ·
