Ord och Bild: 1896

54

C. BILDT.

med kurfursten af Brandenburg. Hon stod redan i underhandling om att sälja sin besittningsrätt till Palazzo Riario — så kär var drömmen om suveräniteten i en tysk småstad hos henne, som med så lätt mod lämnat Sveriges spira. Men Olivekrantz och del Monte läto vänta på sig — i stället kommo sjukdomen och döden.

Den 13 februari 1689 —dagen efter det hon befallt att en allmän décharge skulle beviljas Olivekrantz för hela hans förvaltning — träffades Kristina af ett svimningsanfall, hvilket, då hon efter en kvarts timme återfått sansen, åtföljdes af stark feber och af samma svullnad i benen, hvaraf hon redan lidit de två föregående vårarne. Efter tre dagar följde ny sanslöshet och därpå en så stor mattighet, att man trodde hennes sista stund vara kommen och skickade efter sakramenten, hvilka hon mottog med stort lugn. Någon förbättring inträdde därefter, och så snart Kristina kände sig något starkare, tänkte hon på att ordna förhållandena efter sin död, den hon med kallt mod såg i ögonen. Den 1 mars underskref hon sitt testamente, som gjorde Azzolini till universalarfvinge med skyldighet att betala flera legat och alla skulder, och därpå tänkte hon att sluta fred med påfven. Hon skickade efter mon-signor Albani och bad honom säga Inno-centius, att hon ödmjukt bönföll om hans förlåtelse för alla de obehag hon vållat honom och hoppades, att han ville benåda dem af hennes tjänare, som hade något otaladt med den påfliga rättvisan. Innocentius, hvilkens stränghet var pliktkänsla men ej hårdhet, mottog med rörelse sin plågoandes budskap. Med tårar i ögonen sände han henne sin förlåtelse och välsignelse, jämte full amnesti för allt hennes folk. Budskapet framfördes af kardinal Ottoboni, som medförde den hälsning, att påfven önskat själf besöka

drottningen men hindrades af sin egen sjukdom. Innocentius erbjöd sig också att genast låta hämta från Bologna en berömd läkare vid namn Malpici. Samtidigt kom bref från vicekonungen af Neapel Don Lorenzo Colonna, som ville skicka icke mindre än tre doktorer.

Innan dessa hjälptrupper hunnit anlända, hade emellertid drottningen, som efter försoningen med påfven under ett par dagar känt sig bättre, plötsligt fått ett nytt anfall, så svårt denna gång, att allt hopp ansågs vara ute, och ryktet om hennes död började sprida sig i staden. Som sista resurs skickade man då efter en fransk munk, hvilken genast använde Kristinas vanliga läkemedel, som kanske hittills ansetts för enkla. En vändning till det bättre inträdde så godt som omedelbart, så att hon efter fyra dagar bè-fann sig i full konvalescens. Redan den 12 mars var hon åter sysselsatt med sina affärer, dikterade ett bref till sin bankir Texeira och kunde med egen hand till-lägga följande apostill:

»Jag lefver genom ett Guds underverk och tack vare den kraftiga och mer än mänskliga komplexion Gud gifvit mig. Jag kan säga, att konstens underverk också bidragit därtill, ty min läkare, äfvensom de skicklige män, som dessutom tillkallats, hafva i sanning gjordt under. Det blir för så lång tid det Gud behagar.»

Den 20 mars skref hon till Olivekrantz:

»Gud har velat rycka mig ur dödens armar mot mitt eget hopp, och jag var redan resignerad till denna sista öfvergång, som jag trodde oundviklig. Likväl är jag ännu full af lif, tack vare ett underverk af nåd, natur och konst, hvilka kon-spirerat för att återgifva mig hälsan och lifvet. Mitt kraftiga temperament har öfvervunnit en sjukdom, som kunnat döda tjugu herkuler. Men jag förmodar, att det är nåden som styrkt detta tempera-