Sida 59
Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 4 bilder (Fortsättning och slut)
DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.
6 I
ment i en så förvånande grad, att det väcker läkarnes beundran. Jag har befallt, att man skall göra en berättelse om allt som händt, i hvilken ni skall finna hela historien om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag kan dock ej undslippa en lång konvalescens, hvarunder man låter mig iakttaga en så sträng regel, att den mycket besvärar mig. Men jag hoppas, att allt skall vara slut till påsk, och att jag då helt och hållet skall slippa läkarens färla. Läkaren bannar mig, då han ser mig skrifva. Affären, hvarom Brandenburgs sändebud talat med markisen (del Monte), är en gammal historia, som för längesedan är afslutad till båda parternas ömsesidiga belåtenhet. I dylika fall bör man endast svara dessa få ord: drottningen vet hvad hon gör och hvad hon bör göra. Detta bref vare gemensamt för Eder och markisen. Jag gillar för öfrigt alla de beslut Ni fattat och allt hvad Ni kan hafva gjort i Sverige. Jag väntar Eder med otålighet och skall snart sända Eder tillbaka. Tviflen ej därpå. Adieu.
Christina Alexandra.
P. S.
Jag skrifver ej till markisen, ty jag har intet att säga honom.»
Den 2 april skref hon ännu några rader till Olivekrantz, som hon väntade »såsom judarne vänta Messias». Brefvet slutade:
»Min konvalescens lider lyckligtvis mot slutet, fast med långsamhet i följd af den oblida väderleken, men vid Eder ankomst hoppas jag Ni skall finna mig vid full hälsa. Adieu.»
Samma dag skref hon ett kondoleans-bref till hertigen af Parma med anledning af hans broders död. Dessa rader äro de sista man har af hennes hand.
Hennes tillfrisknande firades med högtidliga tacksägelser i flera kyrkor. Musikanterna af konstnärsgillet i virtuost,
hvilka i Kristina städse haft en god kund, sjöngo den 25 mars ett Te Deum i kyrkan S. Salvatore in Lauro, hvars protektor Azzolini var; andra konstnärer föranstaltade ännu ett, och den 31 mars höllo jesuiterna på grefve d' Aliberts tillskyndan en praktfull tacksägelse i sin granna kyrka il Gesü, som för tillfället smyckades med drottningens ryktbara tapisserier. Så säkert ansågs faran öfverstånden, att det tillkännagafs, att Kristina, sedan hon aflagt ett besök hos påfven och själf bevistat ett Te Deum i Peterskyrkan, ämnade göra en ny pilgrimsfärd till madonnan i Loreto. Där förvarades i madonnans skattkammare sedan hennes första besök 1655 hennes svenska krona och spira. Huru underligt skulle det icke kännas att nu återse dem! Men dessa planer skulle aldrig förverkligas.
Under drottningens sjukdom hade en händelse inträffat, som länge ansetts tillhöra romanens område, men som numera tillgängliga papper återbördat åt verkligheten. Läsaren har icke glömt den vackra sångerskan Angelina, hvars ömma förhållande till bildhuggaren Théodon afbröts genom att hennes moder tvang henne att ingå i Kristinas tjänst. Den stränga bevakningen i Palazzo Riario lämnade de två älskande blott tillfälle till ett par förstulna möten, men murarne, som skilde ungdom och kärlek åt, mäktade ej skydda mot guld och list. En af Roms störste fruntimmerskarlar, monsignor Vaini, en förnäm viveur, som af prästen ej hade annat än rocken, hade sett Angelina på en af drottningens konserter och intagits af hennes skönhet, och han kände vägen. Två andra flickor af Kristinas omgifning hade redan fallit i hans garn: den ena, en syster till Ottavia och Portia Giusti-niani, hade dött under omständigheter, som kastade en skugga af skuld för hennes bortgång på Vaini, så att han sedan dess var illa sedd af drottningen, men
Källa: Project Runeberg ·
