Ord och Bild: 1896

74 C. BILDT.

han hade i stället försänkningar bland tjänstefolket, hvilka kommo väl till pass. Att Angelina kallt tillbakavisade hans förklaringar, afskräckte honom ej. Han visste, att hennes moder Catarina Georgini, som jämte döttrarna flyttat till Palazzo Riario, intet bättre begärde än att slå mynt af deras behag, och af henne köpte han nyckeln till Angelinas sängkammare. Drottningens sjukdom och den däraf följande oordningen beredde ett gynnsamt tillfälle. Det försummades ej.

Företaget var djärft, ty Angelinas sofrum ■— det bebos nu af en gammal professor, presidenten i Accademia dei Lincei

— låg alldeles öfver Kristinas eget, men den inte vågar, vinner intet, och denna gång var vinsten väl ett vågstycke värd. Natten till den 4 mars, medan drottningen ännu låg mellan lif och död, smög sig Vaini förklädd, med två pistoler i bältet och nio falska nycklar i fickan, uppför trapporna. En mutad kammartjänare förde honom i säkerhet till Catarina, som öppnade dörren till rummet, där Angelina sof oskuldens intet anande sömn.

Angelinas nödrop hördes likväl, och de två drabanter, som höllo vakt i drottningens våning, Palma och Merola, rusade upp för att se hvad som var å färde. De bröto upp den låsta dörren, vräkte undan kammartjänaren Larini och Catarina samt kastade sig öfver Vaini

— fast för sent. I förskräckelsen bjöd han pengar, för att saken skulle hållas tyst, hela fyra tusen scudi, men det hjälpte icke. Bunden fördes han ned till vakt-stugan, och bud skickades till chefen för gardet markis Ornani. Denne rådförde sig, när morgonen kom, med kardinal Az-zolini och hans brorson Pompeo. Man beslöt att låta Vaini gå men anmäla saken för rättvisan. Skandalen skulle likväl hållas tyst, så att drottningen intet skulle få veta, förr än hon blef frisk.

När Kristina, som hört bullret, frågade

hvad som varit före, skyllde man på tjufvar, och därmed lät sig den sjuka nöjas.

Så snart hon blef bättre, frågade hon dock efter Angelina, som alltid varit hennes synnerliga gunstling, men som ingen vågade låta henne komma in till drottningen af fruktan att hon skulle tala om alltsammans, fick hon det svaret, att hon var sjuk. Till slut kom det dock fram att flickan var fullkomligt frisk men höll sig instängd på sina rum i sorg och förtviflan. Kristina skickade då genast efter Angelina, som under tårar och knäfall berättade den skymf hon lidit, och då bröt ovädret löst. Drottningens vrede kände inga gränser. Hon lät kalla in Merola, den samme som varit med om att gripa Vaini, och befallde honom att döda förföraren.

Skulle blodshämd tagas, var nog Merola rätte mannen. En verklig bravo-typ denne neapolitanare! Han hade tagit värfning bland Kristinas Lancie spezzate för att skydda sig mot efterräkningar för ett par i Neapel begångna mord, och under striderna för kvarterfriheten hade han stuckit ihjäl en af påfvens sbirrer. Det var ju goda meriter. En sak ingaf honom dock betänkligheter. Hans konto med rättvisan hade nyss utjämnats genom den allmänna amnesti påfven beviljat Kristinas folk. Det var en ny och särdeles behaglig känsla för Merola att åter kunna röra sig fritt utan fara för häktning. Den ville han icke spilla för en nyck af drottningen, som kanske snart ej längre skulle finnas i världen, i synnerhet som det kunde finnas något att förtjäna på andra hållet. Alltnog, han meddelade Vaini, att han gjorde bäst i att lämna Rom. Den uppskrämde prelaten lät ej säga sig detta två gånger utan försvann efter att ha betygat Merola sin kontanta erkänsla, hvarpå drabanten helt lugnt anmälde för Kristina, att hämden var fullbordad.