Sida 101
(båda dessa ämnen ingå i alla lysämnen) och kallas med ett gemensamt namn kolväten.
330. Huru kan det vara möjligt, att så pass brännbara gaser som kolväten hunna finnas i lågan utan att vara brinnande?
Emedan de befinna sig inuti lågan, dit ej luftens syre kan tränga, och syre var ju alldeles nödvändigt för att åstadkomma antändning och förbränning.
331. Hvarför är ljuslågans öfre del lysande?
Emedan der kolvätena förbrinna. Der- vid förbrännes vätet till vatten, som bortgår i form af vattenånga, kolet till kolsyra. Men syretillgången är ej så riklig, att allt kol kan förbrinna, en del blir fritt och sväfvar i lågan i glödande tillstånd; deraf blir den lysande.
332. Hvarför lysa ej de yttersta delarna af lågan?
Emedan luften der utan svårighet kan förena sig med kolpartiklarna till kolsyra, dessa brinna då upp, och några fasta glödande partiklar finnas således ej i de yttersta delarna af lågan.
333. Hvad menas med »sjungande», »dansande», »känsliga» lågor?
Omgifves en liten gaslåga (fig. 88 A), sådan man får den, om gasen får under svagt tryck strömma fram genom ett rundt hål, med ett passande rör, så öfvergå lågans fladdrande rörelser uti en regelbundet vibrerande rörelse, och i röret uppstår ett egendomligt brummande läte eller ton. Är lågan och röret väl afpassade efter hvarandra, kan en verklig ton uppstå, hvilken ton är den som hör till den ifrågavarande rörlängden. Den som aldrig hört en dylik ton, kan svårligen göra sig en föreställning om dess styrka och klang.
Fig. 88. Sjungande låga.
Ofta sjunger en dylik låga ej själfmant, utan först då den passande tonen sjungits eller anslagits på något instrument. Den anslagna tonen skall då vara den, som röret sjelf gifver.
Fig. 89. Känslig låga.
Äfven fria lågor (utan rör) kunna visa sig känsliga för ljud. Hos de flesta af våra vanliga gaslågor ser man ett fladdrande, hvilket beror på, att gasen i utströmningsöppningen råkat i dallring, När lågan befinner sig i dylik dallring, erfordras ibland den obetydligaste luftskakning, om den blott sker i den passande takten, för att egga upp lågans vibrationer, så att de blifva för alla märk- bara. För hvarje gång således en ton eller ett ljud uppstår, som sätter luften i den passande svängningstakten, rycker lågan till, den förlänger sig eller förkortas, breder ut sig eller delar sig i flere delar o. s. v. Bäst lyckas det med lågor af den form fig. 89 anger, der gasen strömmar ut under starkt tryck genom en rund öppning. Dylika lågor kunna vara utormordentligt känsliga: Tyndall omtalar en sådan flamma af 60 c. m. höjd, som var så känslig, att den »dansade», om ett kopparmynt slog emot ett annat i hans hand på ett afstånd af 18 meter; då han uppläste några verser ur ett poem, höjde den sig och föll tillsammans i olika grad vid vissa vokaler och konsonanter.
