Sida 200
Från spetsen af en åskledare kan man stundom få se utgå en dylik låga. Fenomenet är således ingenting annat än en långsam elektrisk urladdning. Namnet lär härleda sig från S:t Elmo, en fästning vid Neapel, der fenomenet är mycket vanligt under åskväder.
806. Hvarför visar sig S:t Elmselden oftare på sjön än på landet?
Emedan luften öfver hafvet är fuktigare, och fuktig luft såsom en god ledare underlättar elektricitetens utströmmande genom spetsar.
807. Hvad förstås med norrsken?
Fig. 192. Norrsken.
Norrskenet är, som för de fleste torde vara bekant, ett lysande fenomen, som stundom visar sig på norra delen af natthimmeln. Ett dylikt visar sig äfven på södra halfklotets himmel mot sydpolen och kallas der sydsken. Norrskenets utseende vexlar betydligt. Än visar det sig som ett svagt sken, sträckande sig öfver en större del af himmeln; än skjuta glänsande strålar upp från någon del af horisonten (fig. 192), hvilkas färg vexla från gulgrönt till purpurrödt och stundom sträcka sig upp mot zenit, ja till och med ännu längre. Vanligen äro dessa strålar stadda i rörelse både i vågrät och lodrät riktning, så att fenomenet ger himmeln ett flammande utseende. Det vanliga är, att strålarna ej utgå från sjelfva horisonten utan ett stycke ofvanom denna från en lysande, tämligen skarpt begränsad båge, norrskensbågen. Bågen ligger vinkelrätt mot magnetiska meridianen (angifven af kompassnålen) och mellan bågen och norra horisonten befinner sig ett mörkt segment. Stundom förekomma flere bågar, och deras form är ofta synnerligen oregelbunden, liknande hängande draperier (se fig. 193). Den praktfullaste formen af norrsken är dock den s. k. norrskenskronan. Från alla delar af horisonten uppstiga strålar mot zenit och löpa tillsammans i en punkt något söder om zenit. Lemström i Helsingfors, som medföljde Nordenskiöld på hans polarfärd 1868, beskrifver ett dylikt norrsken såsom något öfver all förväntan storartadt. »Från alla håll utgingo strålar, lifligt färgade, nedtill i gulhvitt, som något högre upp öfvergick till en färgton i grönt och öfverst i rödt och violett. Under ett kort ögonblick förenade sig alla dessa strålar till en lifligt färgad, mycket regelbunden krona, som aftecknade sig på himmeln något söder om zenit. Under det fenomenet var som mest utveckladt, gaf det hela intrycket af ett vidsträckt tempelhvalf, i hvars midt en sirlig krona blifvit tecknad»
