Sida 73
Den italienske astronomen Schiaparelli har uträknat, att de två största stjernfallsvärmarna, Augusti- och Novembersvärmarna, röra sig i banor, som alldeles passa tillsammans med ett par kometers.
Äfven några andra stjernfall hafva kunnat bevisas stå i sammanhang med kometer. Schiaparelli anser derför stjernfallen bero på, att jorden kommer i närheten af dylika svärmar, som ej annat äro enligt S. än kometspillror. Dessa hopar af stoft röra sig i samma banor som de kometer, hvarifrån de härstamma, men under tidernas lopp utbreder sig stoftet längs hela banan, ehuru största mängden är hopad på ett ställe. Deraf förklaras periodiciteten hos stjernfallen.
Med afseende på meteorerna och boliderna vet man ej, om de ock hafva samma ursprung, eller om dessa kroppar en gång i tidernas gryning, medan omhvälfningarna på jorden voro häftigare än nu, utkastats ur jordens inre med sådan hastighet, att de sedan fortfarit att röra sig kring jorden, tills de slutligen dragas in i dess attraktionsområde och falla ned.
153. Hvad förstås med zodiakalljuset?
Detta visar sig som ett svagt ljus, aftecknande sig på den mörka himmeln nere vid horisonten i form af en bred strimma, afsmalnande uppåt och liggande längs ekliptikan. Hos oss är zodiakalljuset svårt att se, på grund af den ringa lutning ekliptikan har mot horisonten.
Zodiakalljuset iakttogs först af Cassini 1683, enligt andra af Childrey 1654; sannolikt är dock, att forntidens astronomer äfven iakttagit fenomenet. Man sväfvar ännu i ovisshet om orsakerna till detsamma. Zodiakalljuset måste i alla händelser vara sammansatt af ett ytterst tunnt ämne, emedan man ser stjernorna tvärs igenom detsamma.
Man har trott det vara de yttersta delarna af solens atmosfär, sålunda tillhörande Coronan, som man ser vid totala solförmörkelser; man har ock gissat, att det är solljusets reflexion eller återkastning från ofantliga massor meteorer, som omgifva solen; man har ock tänkt, att det kunde vara ännu ej förtätad urmaterie, hvarur enligt Laplace's hypotes solsystemet bildats.
Som vi redan nämt, är detta fenomen på våra breddgrader ganska svagt. Bäst ser man det i februari på den vestliga himmeln efter skymningen, eller i oktober på den östliga vid gryningen.
LÄRAN OM LJUDET.
I.
154. Hvad menas med ljud?
Hvarje intryck på hörselorganet, som åstadkommes genom luftens eller något annat elastiskt ämnes vibrationer, kallas ljud. För sjelfva hörselförnimmelsen är det likgiltigt, på hvad sätt luften råkat i vibrationer; alltid måste det vara någon kropp, som genom sin rörelse åstadkommit dem. Från den sidan sedd kallas då kroppen ljudkälla.
155. Huru fort går ljudet.
I luft af normal beskaffenhet, d. v. s. torr, lugn och vid 0° temperatur, går ljudet 330 met. i sekunden.
156. På hvad sätt fortplantas ljudet?
Om intet hinder ligger emellan, utbreder ljudet sig vågformigt åt alla håll, jämförligt med ringarna på en lugn vattenyta, som träffas af en sten. Vid alla punkter, som befinna sig på samma afstånd från ljudkällan, höres
