Sida 158
som är uppställd så, att den vänder ryggen mot åskådaren (se fig. 131) och befinner sig på 30 à 40 cm. afstånd från ögat, så ser man, med användning af endast vänstra ögat, ryggen och vänstra permen, samt med högra ögat, ryggen och högra permen. Sammansmälta dessa båda bilder till en enda bild, får man en tydlig uppfattning af bokens bredd eller tredje dimension.
Seendet med två ögon underlättar sålunda vår uppfattning af tingens verkliga form, genom den kunskap det ger oss om tredje dimensionen eller djupet.
För det rätta bedömandet af afstånd är seendet med två ögon af stor betydelse. Vi kunna lätt förstå, att hvarje medel naturen gifver oss, hvarigenom vi snabbt och säkert kunna uppskatta afstånd, skall vara välkommet. Ens lif kan ju mången gång hänga på ett väl beräknadt språng, en i rätt tid företagen rörelse o. s. v.
Om vi med ögats axel förstå den räta linie, som kan tänkas sammanbinda linsens centrum med gula fläcken på näthinnan, så råkas tydligen alltid de båda ögonaxlarna i den punkt som fixeras.
Fig. 132. Bedömandet af afstånd.
En blick på fig. 132 visar genast, att, om de båda ögonen föreställas af cirklarna L och E, och A, B, C betyda föremål på olika afstånd, vinkeln mellan ögonaxlarna blir större, ju närmare föremålet är till ögat (vinkeln a är större än b, och denna större än c). Då ögonen blicka rätt ut i rymden, äro ögonaxlarna parallela; för att få dem att bilda vinkel, måst båda ögonen riktas inåt. Ju större denna vridning måste vara, för att ett föremål skall ses, ju mer måste ögats muskler ansträngas. I denna ansträngning har man ett mått på storleken af ögon axlarnes lutning mot hvarandra och derigenom på föremålets afstånd.
674. Hvad är ett stereoskop?
Ett instrument, med hvars tillhjälp teckningar af landskap och andra föremål få relief eller, som man säger, »bli naturliga». Som de fleste väl sett denna numera ytterst vanliga tingest torde vara tillräckligt omtala, att de båda glasen, hvarigenom man betraktar taflorna, tillsammans bilda en bi-konvex lins (636), som blifvit skuren midt i tu, så att ett par prismaformiga glasstycken erhållits, hvilka sedan infattats i en ram med sin smala ända vända åt hvarandra. Stereoskopet uppfanns 1833 af Wheatstone, men sin nuvarande form erhöll det af Brewster 1850.
Skälet hvarför bilder sedda i stereoskopet bli så »naturliga» och fristående är, att de två bilder, som samtidigt betraktas, ej äro hvarandra alldeles lika, utan framställa samma föremål, sedt från olika ståndpunkt. Den högra bilden är tagen från högra sidan, den vänstra, något från vänster. Genom de båda prismaformiga linserna förenas dessa båda bilder till en enda, som, just emedan bilderna ej voro alldeles lika, blir fristående och lefvande. Genom de båda linshalfvorna förstoras bilden något, hvilket gör den ännu naturligare.
675. Hvarför bedömer man afstånd riktigare på land än till sjös; bättre på en gata än på en slätt?
Emedan mellanliggande föremål af känd storlek bilda så att säga en följd af trappsteg, hvarigenom uppskattningen af afståndet underlättas. Der sådan hjälp saknas, t. ex. på sjön eller i luften, bedöma vi afstånden högst felaktigt.
676. Hvarför lemnar ett glödande kol, som hastigt föres omkring i luften, en lysande linie efter sig?
Emedan ljusintrycket qvarstår i ögat ännu en stund, sedan ljuskällan upphört att finnas till eller ändrat plats. För hvarje nytt läge hos kolet uppkommer en ny bild på näthinnan, men bilderna från föregående lägen hos kolet sitta ännu qvar i ögat, hvarigenom man får intrycket af en sammanhängande ljuslinie. I medeltal anses ett ljusintryck qvarstå i ögat 1/8 à 1/10 sekund (tiden beror mycket på ljusintryckets styrka). Af samma
