Sida 55
104. Huru stor är jorden?
Storleken hos ett klot bestämmes af afståndet från centrum i klotet till dess yta (detta afstånd kallas radie). Jordens radie är ej lika stor i alla rigtningar. Eqvatorsradien är 637,8 nymil, polarradien är 635,7 mil (betydelsen af pol och eqvator förklaras i nästa stycke). Jorden är således tillplattad vid polerna, ehuru afplattningen blott utgör ungefär 1/300. Vid en ungefärlig bestämning kan man derför antaga jorden vara ett klot med en radie af 636 nymil eller jemt 600 gamla mil (egentligen 595).
Ett af de svåraste inkasten mot jordens klotform var förr i verlden det, att i så fall skulle de menniskor, som bodde på andra sidan jorden, gå på hufvudet. Redan den omständigheten, att dessa den andra sidans folk (våra antipoder) efter all sannolikhet skulle säga detsamma om oss, borde häfva detta inkast. För öfrigt är upp och ned någonting relativt, d. v. s. beroende på sammanhanget med andra företeelser. För hvarje jordinnevånare betyder nedåt den rigtning, som från honom går mot jordens medelpunkt och uppåt den motsatta rigtningen. Således hvarhelst vi befinna oss på jorden, om vi hafva fötterna mot jordens centrum och hufvudet i motsatt rigtning, så hafva vi fötterna nedåt och hufvudet uppåt. Två menniskor som befinna sig midt emot hvarandra på hvar sin sida af jorden hafva båda fötterna nedåt, d. v, s. de stå upprätt i förhållande till den dem omgifvande naturen, ehuru de i förhållande till hvarandra äro vända åt motsatta håll.
105. Huru lång är jordens omsvängningstid?
Jorden vrider sig rundt om på ett dygn eller 24 timmar. Den axel, omkring hvilken denna rotation försiggår, är naturligtvis ej något kroppsligt utan blott en tänkt linie. De punkter, der jordaxeln går igenom jordytan kallas jordens poler. Midt emellan polerna löper den linie som kallas eqvator. Den hastighet, med hvilken en punkt på eqvatorn rör sig på en sekund, är ungefär 500 meter eller nogare 469 meter. Ju mer man aflägsnar sig från eqvatorn, ju mindre blir hastigheten.
106. Hvilka bevis ha vi för jordens rotation?
Det för alla synbara beviset för denna rörelse är himlahvalfvets dagliga rörelse. Vi se solen, månen och stjernorna gå upp i öster och ned i vester. Antingen måste då dessa kroppar röra sig i den antydda rigtningen, eller ock jorden rotera från vester mot öster. Hvilkendera rörelsen som är den verkliga kan först på andra vägar bestämmas. Vi hafva då framför alla andra bevis att anföra Foucaults redan i 18 omnämnda experiment. Detta var första gången menniskoögat verkligen såg att jorden roterade. Ett annat bevis är, att en kropp, som får falla fritt ned från någon betydligare höjd, ej träffar marken på samma punkt som den lodräta linien från utgångspunkten utan alltid ett stycke öster om denna linies fotpunkt. Skälet till denna afvikning är ej så svårt att inse. Tänka vi oss en hög mast upprest lodrätt, så utgör masten en fortsättnig af jordradien i den punkten. Ju längre en punkt ligger från rotationsaxeln, ju fortare måste den röra sig, derför rör sig masttoppen fortare än foten af masten. Då stenen släppes har den samma hastighet åt öster som masttoppen, men denna var större än fotens hastighet åt öster, och derför måste stenen träffa marken öster om mastens fot.
Newton, som först tänkte öfver denna sak, beräknade, att för en fallhöjd af 158,5 meter afvikningen åt öster borde bli 27,6 millimeter. Då experimentet utfördes af Reich i en af grufvorna i Freyberg, fann han en afvikning af 28,3 mm. åt öster. Skilnaden är så obetydlig, att den måste räknas bland de oundvikliga fel, som vidlåda hvarje menskligt arbete.
Vi hafva således två synbara bevis för att jorden roterar. Äfven andra bevis kunna anföras, men de äro af mer resonerande art.
107. Hvaraf härleder sig jordens afplattade form.
Häller man en vätska i en fin stråle från en betydligare höjd, upplöser sig vätskestrålen i droppar, som i följd af dragningskraften mellan vätskans smådelar antaga en mer eller mindre fullständig klotform (på detta sätt fabriceras blyhagel). Vore ej tyngden, skulle, under förutsättning att dropparne
