Sida 132
verklig transport af värme; under vägen uppåt aflemna de varma partiklarna värme åt de kallare.
Fig. 100. Vattnets rörelse till följd af uppvärmning.
För att visa dessa strömmar, tager man ett högt glaskärl (se fig. 100), fyller det med vatten, hvari uppblandats sågspån eller sönderstött bernsten. Upphettas vattnet försigtigt från bottnen, ser man i midten de fasta partiklarna röra sig uppåt, medan de åt sidorna sjunka ned (pilarnes riktning på figuren angifver detta).
556. Hvad förstås med värmestrålning?
Vi hafva talat om två sätt för värmet att fortplanta sig: ledning och strömning. Ännu ett sätt finnes, hvarigenom värmet kan meddelas från en kropp till en annan: strålning. Vi hafva sett (215), att solljuset innehöll värmestrålar, dessa följde med ljusstrålarna och fortplantade sig med samma enorma hastighet som ljuset, d. v. s. 30,000 nymil i sekunden. Hvarje värmekälla, som är varmare än sin omgifning, utstrålar värme. Den varma kroppen utsänder vibrationer, hvilka fortplantas genom etern. Dessa etervibrationer äro af samma slag som ljusvibrationerna. Då etervibrationerna träffa en mindre varm kropp, kunna de sätta dennes molekyler i häftigare rörelse, hvarigenom hans temperatur höjes. Eterns vibrationer kunna dock äfven försiggå, utan att det mellanliggande ämnet, t. ex. luften, upptager någon betydligare del deraf; ett sådant ämne genomsläpper således värmet, utan att sjelf uppvärmas, och kallas diatermant (genomskinligt för värme). I motsatt fall, om det strålande värmet upptages eller absorberas af den kropp, genom hvilken det går, säges denna vara aterman (ogenomskinlig för värme), och kroppen uppvärmes genom strålningen.
Vid värmets strålning är det således etern som vibrerar, vid värmets ledning är det den uppvärmda kroppens molekyler som vibrera. Värmets ledning går mer eller mindre långsamt, strålningen går med ljusets hastighet samt alltid rätlinigt.
557. Uppvärmes luften af solstrålarna på deras väg till jorden?
Torr luft är diaterman, d. v. s. uppvärmes icke derigenom att solstrålarna passera genom densamma. Med fuktig luft är förhållandet ett annat. Ju mera vattenånga atmosfären innehåller, ju mer värme absorberar den och i samma mån upphettas den.
Vattenångan i atmosfären bildar en skärm omkring jorden, som å ena sidan hindrar solstrålarna att för mycket upphetta jorden, och å andra sidan jordytan att utstråla för mycket värme. Saknades vattenångan helt och hållet i atmosfären, så att denna vore alldeles diaterman, skulle solstrålarna under dagen uppbränna all växtlighet, och under natten skulle utstrålningen försiggå så obehindradt, att en olidlig köld uppstode.
På höga berg, der fuktigheten i allmänhet är ringa, och det absorberande luftlagret tunt, är ock luften i skuggan isande kall, medan man i solskenet nästan plågas af värme. Solvärmet förmår der icke synnerligen uppvärma luften.
558. Huru uppvärmes atmosfären?
Den jordytan närmast liggande luften uppvärmes hufvudsakligast genom utstrålningen från marken. Den del af solstrålarna, som når marken, absorberas af jordytan, som dervid uppvärmes och dels leder värmet längre nedåt, dels utstrålar värme i luften. Den luft, som är i beröring med marken, upphettas, blir lättare, stiger i höjden och lemnar rum för kallare luft, som i sin ordning upphettas.
Af det nu sagda inses klart, att markens beskaffenhet skall vara af stor betydelse för
