Sida 228
redan 1856 gjord upptäckt, att förändringar i trycket vid beröringspunkten mellan två ledare inverka på galvaniska ledningsmotståndet och derigenom på styrkan af den galvaniska ström som genomgår kontaktstället. Hughes' mikrofon af 1878 utgöres af en smal kolstång, tillspetsad i båda ändarna och med dessa hvilande i två urhålkade kolstycken. Det hela är fäst vid en resonanslåda, och de båda urhålkade stöden stå i förbindelse med två koppartrådar. Ledes en svag elektrisk ström genom trådarna och kolstången, så måste strömmen tydligen passera genom de båda lösa kontakterna. Om då resonansbottnen försättes i dallringar, ändras kolkontakterna oupphörligt och dermed äfven strömstyrkan. En från början konstant eller likformig ström förvandlas härigenom till en ström med vexlande styrka. Är då en vanlig mottagningstelefon inkopplad i ledningen, frambringas i densamma induktionsströmmar, som sätta järnskifvan i vibrationer svarande mot resonansbottnens. Det egna härvidlag är, att ljudet i mikrofonen blir starkare än det ursprungliga ljudet endast i det fall, att detta var mycket svagt.
872. Huru är en »strömtelefon» inrättad?
Strömmarna i Bell's telefon, hvilka alstrades genom magnetinduktion, äro ytterligt svaga. På längre afstånd och genom inverkan af strömmarna i närbelägna telefonledningar försvagas och påverkas dessa svaga strömmar ännu ytterligare, så att, då de komma fram till mottagningstelefonen, kunna de knappt uträtta något arbete. Edison kom derför på den idéen att kombinera telefonen med ett galvaniskt element, i det han på samma gång begagnade sig af du Moncel's redan (871) anförda upptäckt i afseende på strömstyrkans känslighet för en förändring i ledningsmotståndet. Det var egentligen endast afsändningstelefonen eller transmittern som ersattes med en mikrofon, medan mottagningstelefonen eller receptorn är den vanliga Bell'ska handtelefonen. Vid alla större telefonanläggningar begagnas numera alltid strömtelefoner. Den i Sverige mest använda telefonapparaten är konstruerad af mekanikern Ericsson i Stockholm. Den vibrerande järnhinnan ligger vågrätt under den s. k. ljudtratten, hvari man talar. I midten af hinnan på dess undre sida är fastlödd en liten kolskifva, mot hvilken lätt trycker en lodrät ungefär 1 tum lång metalltråd med afrundade ändar. Strömmen från ett galvaniskt element, placeradt i den lackerade lådan längst ned på apparaten kommer in vid järnhinnan, går derifrån öfver kolkontakten ned i metalltråden under skifvan derifrån in i den primära tråden (856) på en induktionsrulle (placerad i armen som uppbär taltratten) och slutligen tillbaka till elementet.
Den andra tråden på induktionsrullen står i förbindelse med telefonledningen och mottagningsapparaten. Någon direkt ström från elementet kommer således aldrig in i hörtelefonen (receptorn). Då man talar i trattröret, råkar dess järnskifva i vibrationer, hvarigenom kolkontakten oupphörligen ändras, och strömmen från stapeln ändrar styrka i takt dermed. Dessa vexlingar alstra induktionsströmmar i den sekundära rullen, hvilka fortledas till handtelefonen på mottagningsstationen.
Fig. 231. Ader's telefon.
Fig. 231 framställer Ader's telefon. Den framskjutande pulpeten är en resonanslåda, i hvars lock äro fästade tre tjocka kolstafvar, mellan hvilka löpa andra löst fästade kolstänger. Talar man mot pulpetens lock, kommer detta i vibrationer, och kontakterna mellan kolstyckena ändras. Den galvaniska strömmen ledes in genom den första och ut genom den tredje kolstafven. Anordningen är således alldeles densamma som i Hughes' mikrofon. Handtelefonerna äro två, en för hvardera örat, och hafva bågformiga magneter. Fig. 232 visar en annan telefonapparat af Berthon, i hvilken användas små kulor af kol, som genom sitt vexlande tryck mot hvarandra
