Sida 162
återkastar rödt ljus och absorberar eller genomsläpper allt annat. Det är klart, att en oändlig mängd färgnyanser på detta sätt skola uppstå, allt efter mängden af de strålar som återkastas.
Återkastar kroppen ljus af alla färger, synes den hvit, absorberar den alla färgerna, synes den svart. Belyses kroppen af färgadt ljus, får den oftast ett annat utseende än vid belysning med solljus eller hvitt ljus. Det är derför som färgadt tyg m. m. ser så olika ut vid dags- och vid eldsljus. Vårt vanliga gasljus är gulrödt; kroppar, som absorbera denna färgnyans, bli derför vid gasbelysning mörka, medan de vid dager kunna vara blåa, gröna o. s. v. Det elektriska ljuset är violett till färgen, hvarför det ej bör förvåna oss, att tyger m. m. se olika ut vid gas- och elektrisk belysning.
692. Har en kropp samma färg i genomgående som i reflekteradt ljus?
I allmänhet taget icke. Då ljuset går igenom en kropp, absorberas en del färger, och en del gå igenom. Resten reflekteras och ger kroppen dess färg i reflekteradt ljus, medan det genomgående ljuset bestämmer färgen i genomgående ljus. Så t. ex. är allt färgadt glas i reflekteradt ljus mörkt, blott visande olika grader af mörker, under det i genomgående ljus (då man sätter det mot dagern) färgerna kunna vara högst olika. Guld i tunna lager (s. k. bladguld) är blågrönt i genomgående ljus, silfver under samma förhållanden blått. Endast de kroppar, der ljuset vid reflexionen intränger ett stycke i kroppen, då naturligtvis reflexionen åtföljes af absorption, kunna visa samma färg både i reflekteradt och i genomgående ljus.
693. Hvarför synas pulverformiga kroppar hvita?
Detta ganska märkvärdiga fenomen sammanhänger med den omständigheten, att ljuset vid reflexionen intränger ett stycke i den reflekterande kroppen, hvarvid en absorption uppstår; och de reflekterade strålarna bestämma kroppens färg. Sönderstött glas bildar ett hvitt pulver, oberoende af hvad färg glaset hade. Is, som i form af stora stycken är blå, blir hvit, då vi se den som snö. Vatten i form af små droppar eller skum är hvitt o. s. v. Alla dessa exempel bestyrka ytterligare det påstående, att kroppens färg ej är en hos kroppen inneboende egenskap, utan endast beror på ytans beskaffenhet. Då kroppen är pulveriserad, intränger på grund af upprepade reflexioner ljuset ej så långt in i kroppen, så att någon absorption kan ega rum. Derför återkastas i detta fall strålar af alla färger, och kroppen synes hvit. Är kroppen i större bitar, intränger ljuset i hvarje bit, en absorption uppkommer, och derför lyser ett groft pulver med ungefär samma färg som kroppen, då den var i ett enda stycke.
694. Finnes någon praktisk metod, enligt hvilken man kan klassificera de olika färgerna?
Det enda vetenskapliga sättet att bestämma en färg är att ange dess plats i spektrum, d. v. s. dess brytbarhet. Men utom det att denna metod endast är användbar för de enkla färgerna i spektrum och ej kan användas för färgstofter, finnes en massa blandningsfärger, der det vore omöjligt att angifva en viss brytbarhet. I det praktiska lifvet ger man färgerna namn efter de naturföremål, de mer eller mindre likna. Så t. ex. talar man om lilasfärg i en massa nyanser, om gräsgrönt, turkosblått o. s. v.
Det är tydligt, att dylika namn äro temligen sväfvande och ovetenskapliga. Chevreul har derför infört en färgskala, som omfattar de flesta i praktiska lifvet förekommande färger, ordnade efter en viss grund.
Enligt Chevreul kan en enkel färg förändras på något af följande fyra sätt; l:o genom tillsättning af hvitt, som gör färgen ljusare genom att minska dess egen styrka; 2:o genom tillsättande af svart, som gör färgen dunklare; 3:o genom tillsättande af någon annan färg, som förändrar utan att fördunkla den ursprungliga färgen; 4:o genom tillsättande af någon färg, som fördunklar den ursprungliga färgen, så att, om denna blandning drifves till sin gräns, uppstår svart eller mörkt grått. Genom att noga definiera dessa olika förändringar hos en färg, införde Chevreul en bestämd ordning och nomenklatur. Så kallar han färgton de olika
