Sida 202
först 1741 af Hjorter och Celsius i Upsala, hvilka observerade, att en kompassnål kom i starka svängningar, så snart ett norrsken visade sig. Något senare eller 1777 iakttog Wilcke i Stockholm, att norrskenets krona låg ungefär i den punkt på himmelen, mot hvilken en s. k. inklinationsnåls (732) öfre ända pekade. För öfrigt påminner hela utseendet af norrskensfenomenet på det lifligaste om den elektriska gnistan, då den hoppar öfver mellan två metallspetsar i ett luftförtunnadt glasrör (Geisslers rör). Man har derför länge ansett norrskenet vara ett elektriskt fenomen, en långsam urladdning mellan de öfversta luftlagrens elektricitet och jordens. Detta är blott grunden, hvarpå en teori för norrskenet skall byggas. Sedan återstår att förklara en mängd saker; hvarför t. ex. norrskenet ej visar sig vid eqvatorn, under det just der åskvädren äro talrikast; hvarför vid polen norrsken förekomma mindre ofta än några breddgrader längre ned o. s. v. Den som bäst lyckats häruti är professor Edlund i Stockholm, hvars norrskensteori anses vara den sannolikaste. Att närmare ingå på denna teori är här omöjligt.
809. Huru högt öfver jordytan befinner sig norrskenet?
Uppmätningen af norrskenets höjd kan blott ske på ett ungefär. Mätningen bör nämligen ske från minst två olika platser, och vid ett så vexlande fenomen är det ytterst svårt att veta, om båda observatörerna mäta samma stråle. Emellertid antages vanligen, att nedre gränsen för norrskenet ligger 10 à 40 mil högt, under det den öfre sträcker sig 50 à 70 mil upp i atmosfären. En del norrsken synas dock uppstå vida lägre, i molnregionen, ja nästan vid jordytan. Detta gäller i synnerhet om norrskenen i polartrakterna.
810. Förekomma norrsken lika talrikt på alla breddgrader?
Nej; mellan vändkretsarna äro de ytterst sällsynta. I Havanna på 23° N. latitud hafva blott sex norrsken observerats på 100 år, medan i polartrakterna knappt någon klar natt under den mörka årstiden förgår utan norrsken. Längre mot polen aftager åter norrskenens talrikhet. Bältet för de talrikaste norrskenen (minst 100 om året) ligger i Europa mellan 68° och 75° N. latitud och i Amerika mellan 55° och 62°.
III.
811. Hvad menas med galvanism eller beröringselektricitet?
Ända till slutet af förra århundradet kände man knappt något annat sätt att frambringa elektricitet än gnidning eller friktion. Visserligen hade man klart för sig, att elektricitet bildades i molnen, men på hvad sätt var alldeles obekant. Några forskare trodde sig väl hafva upptäckt, att elektricitet bildades vid vissa kemiska processer, vid vattengasens kondensation o. s. v., men dessa funderingar voro blott famlande försök, och man var uteslutande hänvisad till gnidning eller friktion vid framställningen af elektricitet.
År 1780 upptäckte Galvani, professor i anatomi vid universitetet i Bologna, då han en dag var sysselsatt med nervundersökningar och för den skull hade afskurit bakbenet på en nyss dödad groda och blottat den s. k. kruralnerven, att det ryckte till i grodbenet, hvarje gång hans medhjälpare med sin knif berörde nerven. Galvani märkte snart, att dessa ryckningar ej ensamt berodde på beröringen mellan knifven och nerven, utan att de inträffade, blott om samtidigt en i närheten stående elektricitetsmaskin var i verksamhet. Detta fenomen var tydligen ej annat än ett »bakslag» (792), som visade sig, hvarje gång nerven befann sig i närheten af en elektrisk urladdning och sattes i ledande förbindelse med jorden (genom knifven och operatören). Galvani trodde sig nu i grodlåret hafva funnit ett nytt elektroskop, som genom sina ryckningar kunde angifva tillvaron af elektricitet. Han beslöt att använda detta elektroskop för studiet af luftens elektricitet och uthängde i det ändamålet en dag 1786 några preparerade grodlår på ett järnstaket förmedels krokar af koppartråd, som voro fästade i kruralnerven. Han erhöll emellertid ej något utslag på luftens elektricitet, men deremot märkte han till sin stora förvåning, att hvarje gång grodlåret berörde staketet, sammandrogo sig benets
