Sida 223
ström får gå kring elektromagneterna, ty i annat fall bli ju ej dessa magnetiska. För att magnetisera elektromagneterna kan man använda antingen staplar eller ock en induktionsmaskin med stålmagneter, hvars strömmar då måste göras ensriktade.
862. Hvad förstås med en dynamo-elektrisk maskin (korteligen benämd »dynamo»)?
Dermed förstås en elektro-magnetisk induktionsmaskin, der den främmande elektricitetskällan, som skulle verka på elektromagneterna, är borta, och den inducerade strömmen själf får verka på magneterna. Detta synes vid första påseendet vara en ren omöjlighet, ty »af intet blir intet»; men vi skola strax se, huru strömmen uppstår. Uti elektromagneternas järnkärnor uppväcker jordens magnetiska kraft svaga spår af magnetism. Detta är tillräckligt, för att vid induktionsrullarnes rotation i dem uppväcka en svag galvanisk ström, som ledes till trådhvarfven kring elektromagneterna. Derigenom blifva magneterna starkare magnetiska, starkare induktionsströmmar induceras, och på detta sätt fortgår det, tills den inducerade strömmen blir tillräckligt stark att föras ut i yttre ledningen. Uti dynamomaskinerna har således rörelse eller kraft nästan direkt omsatts i elektricitet; deraf namnet dynamo-maskin.
863. Huru är Grammes maskin inrättad?
Hvad som mest bidragit till utvecklingen af dynamomaskin erna är den af Gramme år 1870 efter en alldeles ny princip konstruerade induktionsmaskinen. Grammes maskin gaf ett alldeles nytt uppslag i dylika maskiners konstruktion, och nästan alla senare uppfunna maskiner hvila på hans idé. Hvad som först utmärker Grammes maskin framför alla hans föregångare är, att strömmarna, ehuru induktionsströmmar, lemna maskinen ensriktade, utan att dertill behöfver anlitas någon strömvändare. Detta var naturligtvis en betydande fördel, ty för vissa ändamål (t. ex. galvanoplastik) äro ensriktade strömmar alldeles nödvändiga, och äfven vid den elektriska belysningen användes, innan transformatorerna (860) uppfanns, mest ensriktade strömmar. Gramme vann detta mål genom att placera en mängd från hvarandra isolerade trådspiraler på en ring af ett knippe järntrådar (Grammeska ringen). Fig. 226 visar en söndertagen Grammes ring med en del trådspiraler skilda från de öfriga. Trådspiralerna B sitta tätt bredvid hvarandra på trådringen A. Ringen är sedan fäst på en cylinder af ebonit eller trä. Trådspiralernas ändar äro fria och hoplödda två och två, nämligen så, att början af en följande trådrulle är hoplödd med slutet af den föregående. Lödningsställena äro sedan i sin tur fastlödda vid rätvinkligt böjda kopparremsor R, hvars längre ben löpa långs rotationsaxeln för hela systemet. Dessa remsor, kallade »Strålstycken», äro isolerade från hvarandra och från axeln och bilda en cylinder rundt omkring axeln, mot hvilken två fjedrande »borstar» af metalltråd släpa. Fig. 226. Grammes ring.
Gramme konstruerade först sina maskiner såsom magnetoelektriska, d. v. s. med stålmagneter. Men snart byggde han dem efter dynamo-principen, d. v. s. med elektromagneter. Fig. 227 visar utseendet af en Grammes dynamo-elektriska maskin. Två par af vågräta elektromagneter äro placerade öfver hvarandra och försedda med pol-ytor af mjukt järn, hvilka nästan omsluta den Grammeska ringen med induktionsspiralerna. De båda öfre mot hvarandra vända elektromagneterna vända liknämniga poler mot hvarandra, likaså det nedre paret. Men om t. ex. det öfre paret hafva nordpolerna mot hvarandra, så hafva det nedre parets magneter Sydpolerna vända inåt. På det sättet omslutes ringen ofvantill af en stark nordpol, nedtill af en lika stark sydpol. Uti ringen induceras således i öfre halfvan en sydpol, och i nedre halfvan
