Sida 28
fortsatt hans verk, hvarigenom det blifvit bevisadt, att den kraft, vi här på jorden kalla tyngdkraft och som förorsakar kroppars fall, samt den kraft, som sammankedjar verld med verld, äro yttringar af en och samma kraft, den s. k. allmänna gravitationen.
På månen verka då två krafter, gravitationen, som drager månen till jorden, och den kraft som ville föra den ut ur banan, hvilken kraft sedan gammalt fått namnet centrifugalkraft. Genom dessa krafters inbördes verkan hålles månen i sin bana. Centrifugalkraften uppträder alltid, då en kropp rör sig kring en axel eller ett centrum. Till följd af denna kraft är det som man kan svänga ett öppet kärl fyldt med vatten rundt, utan att vattnet rinner ut (se fig. 1). Samma kraft är det som tvingar hästen och dess ryttare i cirkus att luta sig inåt, (se fig. 2); i detta läge uppstår en strid mellan tyngdkraften, som om den verkade ensam skulle draga ryttaren till marken, och centrifugalkraften, som å sin sida ensamt verkande skulle slunga ryttaren i barrieren). Samma centrifugalkraft är det som tvingar en skridskoåkare att böja sig utåt, då han åker på »ytter skäret».
Fig. 1. Centrifugalkraften hindrar vattnet att rinna ut.
Fig. 2. Centrifugalkraften tvingar ryttaren och hästen att luta sig inåt.
4. Hvilka äro lagarne för kroppars fall?
Alla kroppar falla med samma hastighet, detta är den första enkla lagen. Detta påstående synes stå i strid med all erfarenhet, som visar att en sten faller fortare än en fjäder. Vi få dock observera, att fallagarna gälla för lufttomt rum; vore ej luften, som verkar hindrande, skulle båda kropparna falla lika fort, hvilket ock visar sig, om man gör ett försök i luftförtunnadt rum.
Ett annat anmärkningsvärdt förhållande vid fallet är, att hastigheten oupphörligt tilltager. Om vi med hastighet förstå den väglängd, som en kropp tillryggalägger under en sekund, så växer den oupphörligt, så att den vid 1:a sekundens slut är 9.8 meter, vid 2:a sekundens slut 19.6 m., d. v. s. 2X9.8, vid 3:e sek:s slut 3X9.8 o. s. v.
Hastigheten tilltager således för hvarje sekund med 9.8 met. Denna tillväxt kallas acceleration och är något olika på olika ställen af jorden. Så är den i Stockholm 9.818, i Paris 9.809, vid eqvatorn 9.780 meter.
I följd af hastighetens oupphörliga ökande är det ej lika lätt vid fallrörelse som eljest att beräkna, hur långt kroppen hunnit efter ett visst antal sekunder. Om t. ex. ljudet hvarje sekund hinner 330 meter, är det lätt att beräkna, att det på 2 sek. hinner 660 meter. Vid fallet åter ökades hastigheten hela tiden, så att den efter 1:a sek. var 9.8 meter. Då 1:a sek. började, hade kroppen ingen hastighet; tänker man sig derför, att han under hela sekunden rört sig med en medelhastighet, så hade han efter 1:a sek. hunnit 4.9 met. Vill man beräkna huru långt kroppen hunnit på 5 sek., så resonerar man på följande sätt: hastigheten vid 1:a sekundens början är ingen; vid 5:e sek. slut 5X9.8, således har kroppen i medeltal rört sig med en hastighet af 24.5 met., under 5 sek. har han derför hunnit 5X24.5 d. v. s. 122.5 meter.
5. Med hvilken hastighet når en fallande kropp marken, om den faller från olika höjd?
Då man vet huru hastigheten växer med tiden och huru man skall beräkna de väglängder kroppen faller på en viss tid, möter det ej så stora svårigheter att beräkna den
