Sida 119
467. Huru skall man kunna visa, att värme bindes, då en vätska afdunstar?
Om ej de i föregående stycke omnämda företeelserna äro tillräckligt öfvertygande, kan man lätt genom följande försök på ett för alla begripligt sätt visa, att värme bindes vid en vätskas afdunstning. Kring kulan på en vanlig termometer binder man en bit tunt tyg (t. ex. muslin), sedan neddoppas den omlindade kulan i eter (en vätska som fås på hvarje apotek), och termometern upphänges på ett fritt ställe. Efter några ögonblick ser man qvicksilfret i termometern sjunka, och snart visar den 8 à 10 grader under fryspunkten, oaktadt temperaturen i rummet kan vara 18 à 20 grader öfver noll. Denna betydliga temperatursänkning har sin grund i eterns flyktighet eller stora lätthet att öfvergå i gas. Man behöfver för öfrigt blott slå några droppar eter i handen, då man genast erfar en isande kyla (se st. 451).
468. Huru gör man is?
Utom den metod vi redan omtalat i stycket 466, men som är allt för långsam i vår rastlösa tid och dessutom ej alltid låter an- vända sig, har man konstruerat enkomma maskiner, s. k. ismaskiner, med hvilkas tillhjälp stora mängder is när som helst och på kort tid kunna åstadkommas.
Fig. 97. Carrés ismaskin.
I allmänhet grunda sig dessa maskiner på värmeförlusten vid afdunstning. En af de vanligaste är den af Carré konstruerade, hvaraf en typ finnes afbildad i fig. 97. Apparaten består af två slutna metallkärl, G och L, sammanbundna med en rörledning. I kärlet G införes en mättad lösning af ammoniak i vatten, det andra kärlet är tomt. Upphettas kärlet G öfver en ugn, under det kärlet L nedsättes i kallt vatten, bortgår ammoniaken i gasform och förtätas i L, under det vattnet till följd af det höga trycket ej kan förvandlas i ånga. Sedan all ammoniak gått öfver från G till L, tages apparaten från elden och placeras så, att G kommer ned i vattenkärlet, medan L omgifves med något för värme ogenomträngligt ämne (bomull, hö, dun m. m.). Ammoniaken förvandlas då åter till gas och upptages med stor häftighet af det nu kalla vattnet i G. Då en viss volym vatten kan upptaga mer än 700 ggr. sin volym ammoniak, är det alltid tomt på ammoniakgas i G, hvilket pådrifver afdunstningen i L. Härigenom uppstår en betydlig temperatursänkning i L, som är tillräcklig att förvandla till is det vatten, som finnes i ett annat kärl, insatt i L (särskildt afbildadt i P). Carré har ock konstruerat en annan maskin, som arbetar kontinuerligt, d. v. s. utan afbrott, hvilken äfven hvilar på ammoniakens afdunstning.
Vid andra ismaskiner begagnar man sig af eter, flytande Svafvelsyrlighet eller klormetyl i stället för ammoniak. Så t. ex. använder Pictet i sin maskin, med hvilken 1,000 kg. is kunna fås i timmen, flytande Svafvelsyrlighet, som får afdunsta i ett luftförtunnadt rum. Förtunningen åstadkommes medels stora luftpumpar, drifna af ånga.
I båda de nu anförda maskinerna ha vi exempel på, huru värme omsättes i köld.
469. Hvarför är vattenångan från verldshafven ej salt?
Emedan det blott är det rena vattnet som afdunstar; saltet stannar qvar. Oceanen är den förnämsta källan till luftens fuktighet. I de högre, kallare luftlagren förtätas vattenångan till moln, som ge upphof till nederbörden, hvarifrån källorna och vattendragen på jorden hemta sin näring. Atmosfärens vatten (regnvattnet) rinner ned i hafven såsom sött vatten. Det är hufvudsakligen trakterna kring eqvatorn, som alstra atmosfärens vattenånga.
