Sida 211
i magnetiska norr och söder, och det ena lödningsstället uppvärmes, afviker nålen, hvilket ju antyder, att en elektrisk ström genomgår ledningen (834). En dylik kombination af två metaller kallas ett termoelektriskt element. Fig. 208 visar en annan anordning; de båda metallerna A och B äro sammanlödda endast på ett ställe C, de fria ändarna stå i förbindelse med galvanometern G. Fig. 208. Termoelektriskt element.
838. Hvad förstås med en termoelektrisk stapel?
Den elektromotoriska kraften hos ett termoelektriskt element är mycket ringa. Den vexlar dels med metallerna dels med temperaturskilnaden mellan de båda lödningsställena. Antimon och Vismut tillsammans ge den största kraften. Ju större temperaturskilnaden är mellan de båda lödningsställena, ju starkare blir strömmen.
Fig. 209. Termoelektrisk stapel.
För att åstadkomma starka termoelektriska strömmar, sammansätter man flere element till en termoelektrisk stapel (fig. 209). Antimon- och vismutstänger sammanlödas på det sättet, att hvarannan fog är vänd åt samma håll. Upphettas nu den ena sidans lödningsställen, uppkommer vid hvarje sådant en elektromotorisk kraft, som på alla ställena drifver elektriciteten i samma riktning. För att få starka strömmar, behöfvas stora termoelektriska staplar och betydliga temperaturdifferenser. Så t. ex. har Clamond konstruerat en stapel af 3,000 element, der ena metallen är en legering (blandning) af zink och antimon, den andra en legering af nickel, zink och koppar eller ock enbart järn. Om temperaturen på den varma sidan är 360° och på den kalla 81°, erhålles en elektromotorisk kraft lika med den hos 110 Daniells element.
839. Hvad förstås med ett »sekundärt» element?
Vi hafva redan (817) nämt, att den galvaniska strömmen sönderdelar vatten i syre och väte, och att dessa gaser lägga sig på hvar sin af de båda metallskifvor, genom hvilka strömmen ledes genom vätskan. Vid kontakten mellan metallerna och gaserna uppkom en ström, polarisationsströmmen, som gick i motsatt led mot den ursprungliga.
Om derför metallskifvorna förenas med en ny tråd, med uteslutande af det ursprungliga elementet, utgöra dessa gasbeklädda metallskifvor ett nytt galvaniskt element, som kallas sekundärt element, d. v. s. ett sådant som för sin verksamhet fordrar en föregående laddning från ett annat element.
Ritter är den förste, som praktiskt realiserade denna tanke. Flere metallskifvor lades på hvarandra i en stapel, men så att hvarje skifva var skild från den nästa genom en i en koksaltlösning fuktad klädeslapp. Strömmen från en galvanisk stapel fick under någon tid genomgå skifvorna. Sedan strömmen afbrutits, och de yttersta skifvorna förenats med en metall-ledning, uppkom i ledningen en ström, som gick i motsatt led mot laddningsströmmen. Orsaken till strömmen är, att vid skifvornas olika sidor afsatt sig syre och väte, som uppkommit genom sönderdelning af vattnet i klädeslapparna. Den nya strömmen sönderdelar ock vattnet, men i motsatt riktning, så att gaserna vid metallplattorna så småningom åter förenas till vatten, och den sekundära strömmen upphör inom kort.
Först genom Plantés undersökningar öfver de sekundära staplarna hafva dessa fått någon verkligt praktisk betydelse. År 1859 visade han, att bly är en särdeles passande metall för dessa staplar. Planté bildar sitt sekundära element derigenom, att han i spiral hoprullar två blyskifvor, skilda från hvarandra genom två parallelt lagda gummiband, och nedsätter dem i ett högt cylindriskt kärl af glas eller guttaperka, innehållande vatten med något svafvelsyra (1 d. svafvelsyra på 10 d. vatten). De båda blyskifvorna sättas i förbindelse med hvar sin af de båda poltrådarna från en galvanisk stapel af två eller tre Daniells element. På det sättet får den elektriska strömmen passera från ena blyskifvan
