Sida 203
muskler. Han gjorde om försöket flere gånger och under olika former, alltid med samma resultat. Hvarje gång nerven medels en böjd metalltråd sattes i förbindelse med muskeln, uppstodo ryckningar i grodbenet. Detta var för Galvani en glädjande upptäckt, ty nu ansåg han för bevisadt, hvad han länge anat, att i djurkroppen alstrades elektricitet. Musklerna äro laddade med den ena sortens elektricitet, nerverna med den andra. Nu var lifsprincipen funnen, svaret lemnadt på den mångtusenåriga frågan: hvad är lif. Hela verlden mottog Galvanis upptäckt med förtjusning, och den s. k. djuriska elektriciteten var upptäckt.
Emellertid satt vid ett närbeläget universitet en man, som mera nyktert och kritiskt betraktade saken. Volta, professor i fysik vid universitetet i Pavia, anslöt sig i början till Galvanis åsigt om den djuriska elektriciteten, men som han var fysiker, var han mer uppfinningsrik i uttänkandet af pröfvande experiment och fann då snart en annan orsak till de af Galvani observerade fenomenen. Han visade, att elektricitetskällan ej låg i djurkroppen utan i beröringen eller kontakten mellan metallerna dels sinsemellan dels med vätskorna i djurkroppen. Grodlåret var ingenting annat än en ledning eller bana, genom hvilken de båda olika slagen af elektricitet förenade sig.
Det var ej någon ny elektrisk kraft, som Galvani upptäckt, utan enligt Voltas åsigt blott ett annat sätt att skilja de båda elektriciteterna från hvarandra som finnas sammanblandade i alla kroppar (739). Läran om den nya elektricitetskällan kallades redan af Volta uti ett arbete af år 1797 för galvanism, ett namn som den sedan bibehållit, ehuru den med större skäl kunde fått Voltas namn.
Genom Voltas tolkning af de i grodbenet iakttagna ryckningarna blef han skaparen af en ny afdelning inom elektricitetsläran, som, innan ännu ett sekel förrunnit från dess första framträdande, skulle bringa menskligheten större gagn än kanske någon annan i vetenskaplig upptäckt (ångmaskinen undantagen) gjort. Volta dog 1827 i Padua, ända till sin död åtnjutande stort anseende.
812. Hvad förstås med »Voltas stapel»?
För att bevisa riktigheten af sina åsigter angående källan till elektricitetsutvecklingen konstruerade Volta den apparat, som efter honom bär namnet Voltas stapel. Volta sammanlödde en zink- och en kopparskifva med ytorna mot hvarandra, så att en dubbel skifva uppstod. Ur denna skifva uthögg han runda bitar alla af samma storlek. Dessa plattor uppstaplade han i en hög pelare, så att alla vände samma metall uppåt. Mellan hvarje platta lades en likaledes rund skifva af papp eller kläde, som var något mindre än metallplattorna och fuktad i syrligt vatten. Vid stapelns ändytor eller poler fastlöddes koppartrådar, så att stapeln fick det utseende fig. 194 antyder.
Fig. 194. Voltas stapel.
813. Hvad förstås med elektromotorisk kraft?
Dermed menas den kraft, som vid beröringen mellan två metaller eller mellan en metall och en vätska uppväcker elektricitet. Hvad denna kraft egentligen är, vet man ej, och just i våra dagar är denna fråga en af vetenskapens mest brännande.
814. Huru uppkommer elektriska strömmen?
Tänka vi oss en Voltas stapel med t. ex. zinkytorna vända uppåt, så verka vid alla
