Sida 115
Först år 1877 lyckades det Cailletet i Frankrike och Pictet i Genève att förvandla syre, väte, qväfve m. fl. gaser till vätskor. Hvad som syntes Natterer omöjligt att ernå genom blott tryck, lyckades nu genom att förbinda starkt tryck med låg temperatur. Så t. ex. använde Pictet vid syrets förvandling till vätska ett tryck af 470 atmosfärer och en köld af — 130°, samt vid vätets förvandling 650 atmosfärers tryck och — 140° temperatur.
438. Huru förhålla sig förtätade gaser?
En till vätska förtätad gas måste förvaras i ett slutet kärl (vanligen af smidt järn), ty så snart trycket minskas, vill vätskan åter förvandla sig till gas.
Om man t. ex. öppnar kranen till ett kärl, innehållande flytande kolsyra, rusar kolsyran ut i form af en stark stråle. Dervid bildar sig i kranens öppning en fast kropp, liknande snö, hvilken utgöres af kolsyra i fast form. Skälet härtill är följande: då kranen öppnas, förvandlas genast en del af den flytande kolsyran åter till gas, dertill behöfves värme, som tages från kolsyremassan, hvars temperatur dervid så sänkes, att en del kolsyra stelnar till fast form. Berör man med blotta handen fast kolsyra, uppstå förfärliga brännsår, ty stark köld förderfvar huden lika väl som stark hetta. Om man till fast kolsyra sätter litet eter, hvarigenom man påskyndar massans smältning och förgasning, uppkommer en köld, som skattas till — 90° C. Alla dessa köldfenomen bero dels på den häftighet, hvarmed kolsyran återgår till gasformen, dels derpå att vid denna öfvergång värme behöfves, som tages från närmaste omgifningen, hvars temperatur sålunda sänkes.
Med fast kolsyra och eter kan man göra åtskilliga försök, som visa, hvilken enorm köld dessa båda ämnens blandning åstadkommer. På botten af ett upp och nedvändt dricksglas lägges en liten bit fast kolsyra, och några droppar eter drypas derpå; man hör då genast ett knastrande ljud, och glaset har sprungit i stycken, naturligtvis till följd af den ojämna och häftiga afkylningen, för hvilken glasmassan varit utsatt. Låter man en blandning af eter och fast kolsyra komma i beröring med litet qvicksilfver, stelnar detta ögonblickligen. På några minuter kan man sålunda skaffa sig flere kilogram fast qvicksilfver, som låter hamra och handtera sig som en vanlig metall. Man kan på detta sätt skaffa sig statyer m. m. af qvicksilfver, och massans temperatur är så låg, att den rätt länge förblir fast utan att smälta.
Med det fasta qvicksilfret kan man sedan göra ett vackert försök. Man fäster ett stycke deraf på en tråd och nedsänker det i vatten. Qvicksilfret smälter och upplöser sig i en mängd fina trådar, som sjunka mot bottnen. Men då qvicksilfret smälter vid — 40 grader, afkyles vattnet omkring det rinnande qvicksilfret och bildar ett rör af is, genom hvilket den smältande qvicksilfvermassan fortfar att rinna.
439. Hvartill användes flytande kolsyra?
Dels till åstadkommande af stark köld, dels till beredning af kolsyrade vatten. I stället för att medels tryckpumpar inpressa kolsyra i vattnet, låter man flytande kolsyra öfvergå i gasform och genom sin egen spännkraft verka på vattnet. Det är numera icke ovanligt att man serveras öl m. m., som är försatt med kolsyra från s. k. »kolsyreapparater» ; det är då alltid flytande kolsyra, som förvaras i starka behållare, hvilka stå i förbindelse med tappningskranen och som, då kranen till behållaren öppnas, pressas in i ölet, hvarigenom detta blir skummande.
440. Hvarför är ångan, som strömmar ut ur en ångpanna under högt tryck, hetare än den, som utströmmar vid lägre tryck?
Vi veta, att vattnet har svårare att koka, d. v. s. dess kokpunkt stiger, ju större tryck som pressar på detsamma. Men den utströmmande ångan har naturligtvis samma temperatur som det kokande vattnet; derför blir ångan hetare, ju högre ångtrycket är.
441. Hvad menas med afdunstning?
Förvandlingen af en vätska till gas eller ånga, om denna förvandling försiggår endast från vätskans yta. Afdunstningen eger rum oafbrutet, så länge någon vätska finnes qvar, hvilken temperaturen än är, ehuru den naturligtvis går fortare, ju varmare det är. Vi påminna om, att kokningen också var en förvandling af en vätska till ånga, men denna
