Sida 244
i parallela linier, eller ock liknande oordnade massor af hår eller hafsalger. Stundom upplösa sig dessa strimmor i oregelbundna samlingar af fina från hvarandra skilda dunstmassor. Af alla moln äro Cirrus-molnen de högsta (ofta mer än 1 mil) och måste, som vi redan sagt, bestå af iskristaller. I fig. 246, öfre hörnet till vänster, synas några cirrus-moln.
Cirro-stratus är en molnform, som uppstår af cirrus, derigenom att dessa moln förtätas, sjunka ned och bilda en mer eller mindre sammanhängande molnslöja öfver himmeln. I dessa moln ligger vanligen orsaken till de optiska företeelser, som kallas »gårdar», »bisolar» m. m. Då Cirro-stratus oftast förtäta sig allt mer och mer, bildande söndertrasade skyar (fig. 246), hvaraf sedan nimbus eller regnmolnen uppstå, anses de förebåda regn eller blåst.
Cirro-cumulus likna små bomullstappar, strödda öfver hela himmeln (se fig. 247).
Nimbus äro våra »regnmoln», mörka, tjocka moln med ljusare kanter (fig. 248). Efter regnet upplösa sig dessa moln och få då ett söndertrasadt, oregelbundet utseende. Nimbus uppkomma ofta ur Cirro-stratus (se föreg.).
Cumulus, på svenska »stackmoln», äro de vanligaste molnen under sommaren. De likna stora höstackar, hafva en horisontel bas af något mörkare färg än det öfriga molnet. De äro oftast synnerligen skarpt begränsade och utgöra toppen af en fuktig, uppstigande luftström, som kondenserats på samma sätt som den utströmmande ångan från ett lokomotiv. De ligga jordytan tämligen nära och drifva med vindarna närmast jorden.
Cumulo-stratus. Denna molnform uppstår, då cumulusmoln flyta tillsammans, bildande likasom långa bergskedjor, från hvilka de ljusa topparna sticka upp (se fig. 245 midt på figuren och fig. 249). Till denna molnform höra »åskmolnen», och i allmänhet anses de förebåda oväder.
Fig. 247. Cirro-cumulus.
Stratus. Denna molnform omfattar de lägsta molnen, våra dimmor. De kallas ofta »nattmoln», emedan de vanligen bildas efter solnedgången af de dimmor, som uppstiga från marken.
927. Huru fort röra sig molnen?
Molnens hastighet är i allmänhet större än hvad det ser ut och betydligt större än vindhastigheten nere vid jordytan. Då molnen för oss synas röra sig ganska långsamt, hafva de i verkligheten en hastighet af 10 à 20 mil i timmen.
