Sida 165
Holmgren, ur hvilkens arbete om färgblindheten ofvanstående är lånadt, är violettblindheten sällsyntare än de två andra slagen. Den violettblinde kan tydligen skilja mellan rödt och grönt.
V.
700. Huru uppkommer regnbågen?
Regnbågen är ett ljusfenomen, som beror på solstrålarnes brytning i regndropparna. Man skulle kunna säga, att regnbågen är ett solspektrum böjdt i bågform, violett på inre sidan och rödt ytterst, som visar sig på motsatta del af himmeln mot den hvar solen befinner sig. Regnbågen visar sig, om solen lyser, under tiden det regnar, eller omedelbart efter regnet, och bildar liksom basen i en kägla, hvars spets ligger i åskådarens öga, och hvars axel sammanfaller med den linie, som kan tänkas dragen från solen genom ögat.
Fig. 141. Ljusets gång i en regndroppe.
Ljusstrålens väg i en vattendroppe förtydligas af fig. 141. En solstråle SA träffar droppen i A, brytes i riktningen AB. Vid B går en del af strålen ut ur droppen, men det mesta reflekteras till C, der den lemnar droppen, i det den samtidigt sönderdelas i de sju regnbågsfärgerna. Det utgående färgade ljuset träffar ögat mycket divergerande (solfjäderformigt) och gör derför knappt något märkbart intryck på ögat. Det är endast ljuset från de droppar, som ligga så, att ljuset kommer någorlunda parallelt eller samladt i ett knippe, som förmår göra ett så starkt intryck, att man ser de särskilda färgerna. En enkel räkning visar, att detta ljus kommer under en lutning af 42 1/2° mot de infallande solstrålarna. Tänker man sig derför en rät linie dragen från solen genom åskådarens öga, så bidraga de regndroppar till bildandet af regnbågen, hvilka ligga på en kägelformig yta med nyss nämda linie till axel, och hvars sidor luta 42 1/2° mot axeln. Regnbågen får derför formen af en cirkel, hvars medelpunkt ligger på linien från solen genom åskådarens öga, och hvars radie upptager 42 1/2° på himlahvalfvet. En grad delas i 60 minuter, och solens synbara diameter på himlahvalfvet är 32 minuter; regnbågens radie är således ungefär 80 soldiametrar. Detta gäller för det röda ljuset; det violetta låg innanför, dess radie är 40 1/2°, så att regnbågens bredd blir 2°.
Af det nu sagda inses lätt, att regnbågen alltid är lika stor, men att det beror på solens ställning i förhållande till åskådaren, hur mycket man ser af bågen. Ju lägre solen står öfver horisonten, eller ju högre öfver jordytan åskådaren befinner sig, ju större del ser han af den fullständiga cirkeln. Fig. 142 visar fenomenets vanliga utseende.
Naturligtvis är det ej behöfligt, att vattendropparna skola vara regndroppar, hvarje större samling af små vattendroppar kan framkalla fenomenet. Derför ser man ofta regnbågar öfver vattenfall och fontäner.
701. Hvarför ser man stundom två regnbågar?
En solstråle kan träffa en vattendroppe äfven så som fig. 143 antyder i riktningen SA, då den brytes till D, sedan reflekteras den två gånger i D och C, samt går ut ur droppen vid B, då ljuset sprides. Den sålunda uppkommande regnbågen, biregnbågen, är större än hufvudregnbågen, dess medelradie upptager ungefär 52° på himlahvalfvet, och färgerna komma i motsatt ordning: rödt innerst, violett ytterst. Från droppen A (fig. 144) träffas ögat D af blått ljus, från en lägre droppe B kommer gult ljus, från droppen C kommer rödt ljus i ögat. Häraf inses klart, att i biregnbågen färgerna komma i motsatt ordning mot i hufvudregnbågen.
702. Hvarför är biregnbågen mattare än hufvudbågen?
Emedan vid hvarje reflexion en del ljus går ut ur droppen. Efter två reflexioner vid
