Sida 77
Woodstock i England är om dagen 17-stafvigt, men om natten 20-stafvigt.
179. Hvarför hör man sämre i vissa rum och lokaler än i andra?
Detta beror på rummens konstruktion. Elliptiskt formade rum äro fördelaktiga, ty då reflekteras ljudvågorna från ena brännpunkten till den andra. De som befinna sig i närheten af den ena brännpunkten höra då utmärkt, hvad som säges vid den andra, äfven fast denna är betydligt aflägsen (se fig. 69). Dåliga äro deremot långa fyrkantiga rum, särdeles om de äro försedda med läktare.
I dylika lokaler tränga ljudvågorna in i hörnen och under läktarna; derigenom uppstår hvirfvel rörelse, och reflexionen störes.
Det finnes flere berömda rum och gallerier, der en sakta hviskning på ett ställe i rummet tydligt förnimmes på en annan punkt, utan att man på mellanliggande ställen hör något.
III.
180. Hvad är det för skillnad mellan ett ljud och en ton?
Hvarje orsak, som sätter luften i dallring, åstadkommer ett ljud. En ton uppstår, då luften försättes i regelbundna dallringar.
181. Hvari skiljer sig den ena tonen från den andra?
Tonerna skiljas från hvarandra med afseende på höjd, styrka och klang eller timbre.
Höjden, det som gör en ton hög eller låg, beror på antalet svängningar eller vibrationer, som träffar örat på en sekund. Tonen är högre, ju flere vibrationer den ljudande kroppen utsänder på en sekund. Äro vibrationernas antal mindre än 16 eller fler än 38,000, uppfattar örat dem ej såsom ton. I förra fallet hör man hvarje särskild vibration såsom ett enstaka ljud, i senare fallet göra vibrationerna på örat ett pinsamt intryck (t. ex. en gäll hvissling). Tonens styrka, det som gör tonen svag eller stark, beror på luftpartiklarnas svängningsvidd eller amplitud; ju större amplituden är, ju starkare är tonen. Klangen är en särskild egenskap, som tonen får från det instrument, som frambragt densamma, och som gör, att samma ton, frambragt på olika instrument, ljuder olika.
182. Huru betecknas de olika tonerna?
Genom deras svängningstal, d. v. s. antalet vibrationer på en sekund.
183. Hvad förstås med tonskala?
Sju toner som följa på hvarandra enligt en bestämd lag. Då man naturligtvis kan börja med hvilken ton som helst, får man lika många skalor som toner.
184. Huru benämnas hufvudtonerna i skalan, och hvilka äro deras svängningstal i förhållande till första tonen?
ut re mi fa sol la si ut 1 9/8 5/44/3 3/2 5/3 15/8 2
Den ton, hvarmed man börjar skalan (ut), kallas äfven grundton eller prim, och man får då följande schema:
ut re mifasolla si ut grundtonsekund ters qvart qvint sext septima oktav
185. Hvilken betydelse ha de i föregående stycke angifna talen?
Dessa siffror, de s. k. relativa svängningstalen, ange blott förhållandet mellan grundtonens svängningstal och de särskilda tonernas i skalan.
För att få veta, huru många svängningar tonerna verkligen göra i sekunden, behöfves sedan blott att bestämma en enda tons verkliga eller absoluta svängningstal, för att kunna beräkna alla de andras. Den ton, hvarifrån man utgår, är vanligen stämgaffelns, som på musikspråket kallas ettstrukna a (la 3). Genom öfverenskommelse är bestämdt, att den bör göra 435 svängningar i sekunden. Den ettstrukna oktavens toner få då följande svängningstal, der vi begagna den hos oss vanliga beteckningen i stället för de italienska benämningarna på tonerna:
c' d' e' f g' a' h' c" 261 294 326 348 391 435 489 522
