Sida 204
beröringsytorna elektromotoriska krafter, och en sönderdelning sker af det neutrala elektriska ämnet, så att genom ledning den öfversta zinkplattan laddas med positiv elektricitet, den nedersta kopparplattan med negativ. Sammanbindas polytorna medels en metalltråd, kunna de fria elektriciteterna förena sig genom denna. Men då uppstår genast ny elektricitetsutveckling vid beröringsytorna, ny laddning af polerna och ny utjämning genom tråden (ledningen). Den galvaniska elektriciteten är sålunda elektriciteten i rörelse till skilnad från gnidningselektriciteten, som är elektriciteten i hvila. Voltas stapel liknar i vissa hänseenden en laddad Leydenerflaska. I båda fallen äro positiv och negativ elektricitet samlade på skilda håll och urladdas genom en yttre ledning. Men när laddflaskans urladdning skett, är dess kraft uttömd, och det erfordras, att man ånyo laddar flaskan, för att bringa den i verksamhet. Stapeln deremot eger inom sig själf källan till ny elektricitetsutveckling. En ständig förnyelse af de urladdade elektriciteterna eger rum; en elektrisk ström cirkulerar hela tiden genom stapeln och yttre ledningen. Egentligen är det (så som vi behandlat frågan) två strömmar, emedan den positiva och den negativa tänkas möta hvarandra, men då man talar om den elektriska strömmen, menar man alltid den positiva elektricitetens rörelse.
För att strömmen skall kunna cirkulera fordras således, att polerna äro förenade genom en metalltråd eller annan ledare; detta kallas att sluta strömmen. Afbrytes ledningen, säges strömmen vara öppen.
815. Hvartill tjena de fuktiga klädeslapparna i Voltas stapel?
En sammanställning af endast metaller ger ingen ström, (ett undantag se 837), ty den ena zink-kopparplattan motarbetar den andras verkan. Från första plattan skall nämligen positiv elektricitet gå öfver till nästa platta, men vid beröringen mellan den andra plattans kopparskifva med den förstas zinkskifva drifves lika mycket positiv elektricitet till zinken som den mängd som skulle från zinken till kopparn. Befinner sig deremot vätska mellan plattorna, så, antingen denna, såsom Volta trodde, endast tjenstgör som ledare eller den, som verkliga förhållandet är, bidrager till elektricitetsutvecklingen, så hindrar den i alla händelser ej den i hvarje platta uppkomna elektriciteten att gå vidare. Klädet var naturligtvis endast för att qvarhålla vätskan.
816. Hvad förstås med ett galvaniskt element?
Fig. 195. Galvaniskt element.
Hvarje anordning, som tjenar till att åstadkomma en elektrisk ström. Fig. 195 visar en enkel form af ett element. Uti en glasburk, till 2/3 fylld med vatten, hvari hälts några droppar svafvelsyra, nedsättas en zink- och en kopparskifva på något afstånd från hvarandra. Vid metallskifvorna fästas två koppartrådar. Förenas dessa, uppstår genast en elektrisk ström, som i vätskan går från zinken till kopparn och i tråden från kopparn till zinken. Trådarnes fästpunkter vid skifvorna kallas poler; den vid kopparn, der strömmen går ut i tråden, positiva polen, den vid zinken negativa polen.
Detta element är tydligen konstrueradt på samma sätt som ett element i Voltas stapel: zinken i första plattan, klädeslappen och kopparn i andra plattan bilda samma anordning som bägarelementet här ofvan (beröringen mellan koppartråden och zinken svarar mot lödningen mellan plattorna i Voltas stapel).
Sammanställas flere element, fås en galvanisk stapel eller batteri (se fig. 196). Staplarna kunna ordnas antingen så, som i figuren antydes, att kopparn i första elementet sammanbindes med zinken i det andra, zinken i det andra med kopparn i det tredje o. s. v. Detta sätt att ordna elementen kallas att sätta dem i tension, emedan spänningen mellan första zinkskifvan och sista kopparskifvan
