Sida 214
förnickling användes en lösning af nickelammoniumsulfat, ammoniumsulfat och vatten.
844. Huru får man elektriskt ljus?
Fig. 212. Davys ljusbåge.
Att den elektriska urladdningen mellan två laddade konduktorer, då den försiggår i luft, sker under ljusfenomen, känna vi från läran om den elektriska gnistan. Det är dock först med användning af den galvaniska strömmen, och sedan Davy 1821 upptäckt den efter honom uppkallade ljusbågen, som tanken att använda elektriciteten såsom ljuskälla uppstått och ledt till praktiska resultat. Redan tidigare hade Ritter funnit, att om man i en sluten strömbana insatte ett tillspetsadt kolstycke (af samma slag som det kol man använder i de galvaniska elementen), så uppstod ett intensivt ljus, hvarje gång strömmen öppnades vid kolstycket. Men Davy tillkommer förtjensten att först hafva framställt ett någorlunda jämnt elektriskt ljus. Davy använde ej mindre än 2,000 element (zink- koppar i koksaltlösning) och lät båda poltrådarna sluta i kolspetsar (se fig. 212). Så länge kolspetsarna beröra hvarandra, uppstår ej något ljus, men om de varsamt skiljas obetydligt från hvarandra, uppstår ett skarpt ljus, den s. k. ljusbågen, hvilket fortvarar en stund. Orsaken till ljuset är den värmeutveckling, som strömmen till följd af ledningsmotståndet alstrar i kolspetsarna, hvarigenom dessa råka i den häftigaste hvitglödning. Då spetsarna befinna sig i vanlig luft, brinna de naturligtvis så småningom upp, afståndet mellan dem ökas, och strömmen afbrytes, hvarigenom ljuset snart slocknar. Detta var länge ett svårt hinder för det elektriska ljusets praktiska användning, ty sedan strömmen en gång afbrutits, måste spetsarna närmas ända till beröring, innan det ånyo blef något ljus. Kan man deremot hela tiden hålla spetsarna på behörigt afstånd, hvars storlek beror på strömmens styrka, men sällan öfverskrider några millimeter, fortfar ljuset att någorlunda stadigt lysa. Denna reglering verkställde Davy med händerna. Först år 1848 konstruerade Foucault i Paris en användbar regulator eller elektrisk lampa, der afståndet mellan spetsarna reglerades medels ett urverk, som vid behof sattes i verksamhet af strömmen sjelf. En af de fullkomligaste regulatorer är den af Serrin (fig. 213). Att fullständigt genomgå dess ganska invecklade mekanism skulle föra oss för långt, vi skola nöja oss med att antyda ett par
Fig. 213. Serrin's lampa.
