Sida 234
889. Huru är den vanliga pumpen inrättad?
Den vanliga s. k. »sugpumpen» (se fig. 239) utgöres af följande delar. Pumpstocken eller sugröret, det rör af trä eller järn som går ned i brunnen; pumpstöfveln, ett vidare rör eller cylinder som sitter vid öfre ändan af sugröret och som skiljes från detta genom en uppåt gående klaff (1 på fig.); pumpkannan (p), en så vidt möjligt är lufttätt slutande skifva, som medels pumpstången
kan föras upp och ned i pumpstöfveln. Pumpkannan är genomborrad i midten och öppningen sluten medels en annan klaff (2), äfven den gående uppåt.
Då pumpkannan föres uppåt, förtunnas luften under kannan; det yttre lufttrycket, som pressar på vattenytan i brunnen, drifver då vattnet upp ett stycke i pumpstocken. Vid pumpkannans nedgående stänges ventilen 1, och luften går ut genom ventilen 2. Nästa gång kannan föres uppåt, drifves vattnet åter ett stycke upp i pumpstocken och slutligen stiger det öfver ventilen 1 upp i pumpstöfveln. Sedan vattnet inkommit i pumpstöfveln, kan det ej sjunka tillbaka ned i pumpstocken, emedan klaffen 1 stänger; deremot går kannan obehindradt genom vattnet, då denna föres nedåt. Vid kannans upplyftande, föres vattnet ofvanom denna med och rinner ut genom ett afloppsrör vid öfre kanten af pumpstöfveln.
Fig. 239. Pumpar.
Vi hafva (882) nämt, att lufttrycket förmår bära upp en vattenpelare af 10.336 meters höjd. På en pump får derför ej klaffen 1 ligga mer än 10 meter öfver vattenytan i brunnen. Då man svårligen kan få pumpkannan att sluta alldeles lufttätt till pumpstöfveln, når man i verkligheten ej denna höjd, utan nöjer sig med ungefär 8 meter. Skall vattnet uppfordras från större djup, såsom t. ex. ur grufvor, måste man använda flere pumpar ofvanför hvarandra. Första pumpen lyfter vattnet ur grufvan upp i en reservoir, den andra pumpar det från denna reservoir upp i en annan reservoir o. s. v.
