Sida 205
(batteriets poler) blir förstorad i samma mån elementens antal ökas.
Man kan äfven ordna elementen på ett annat sätt nämligen så, att först alla zinkplattorna sammanbindas medels koppartrådar, derefter alla kopparskifvorna, och slutligen anordnas en ledning från zinken till kopparn. Man säges då ordna elementen i qvantitet: man får stor mängd elektricitet men af liten spänning. Båda anordningarna hafva sina fördelar, som göra dem lämpliga hvar och en för sitt ändamål. I Voltas stapel äro elementen tydligen ordnade i tension.
817. Hvad förstås med galvanisk polarisation?
Till följd af strömmens inflytande försiggå i stapeln kemiska förändringar; vattnet sönderdelas i sina två beståndsdelar syre och väte. Syret angriper (oxiderar) zinken, men vätet lägger sig i form af små blåsor såsom ett lager på kopparn. Detta kallas polarisation. Derigenom hindras strömmen att komma till kopparn (gaserna leda elektriciteten dåligt). Dessutom uppväckes vid beröringen mellan koppar och väte en ny ström, som går i motsatt led mot den ursprungliga, som deraf försvagas och slutligen alldeles upphör. Voltas stapel och de med denna likartade äro derför starka endast i början, men bli snart svaga, hvarför de kallas inkonstanta.
För att få en konstant stapel, d. v. s. en som bibehåller sin kraft oförändrad under en längre tids användning, måste polarisationen i möjligaste mån upphäfvas. Detta mål vinnes tämligen godt genom att använda två vätskor i stället för en i elementet. Den förste som konstruerade ett galvaniskt element med två vätskor var Becquerel d.ä., ehuru hans element just icke var synnerligen konstant, då det redan efter 15 minuter försvagades. Bättre lyckades Daniell, som samma år, 1837, konstruerade en s. k. konstant stapel. Ännu i dag anses denna stapel i fråga om beständighet vara en af de bästa bland den mängd som konstruerats.
Fig. 196. Galvanisk stapel.
818. Huru är ett Daniells element inrättadt?
Fig. 197. Daniells element.
Såsom metaller användas zink och koppar; de båda vätskorna äro svafvelsyrehaltigt vatten (eller ock en lösning af zinksulfat i vatten) samt kopparvitriol (kopparsulfat) i vatten. Uti en större glasburk hälles det svafvelsyrehaltiga vattnet A (fig. 197), hvari ställes en öppen zinkcylinder P. Denna är så vid, att i denna kan ställas ett annat cylindriskt kärl af obränd (porös) lera, som fylles med kopparvitriollösningen. I detta kärl nedsättes sedan en kopparremsa C. De båda metallcylindrarna äro upptill försedda
