Sida 191
med elektricitet, vanligen positiv. Ett annalkande åskväder förutgås af vissa förändringar på himmeln, hvarigenom man kan på förhand förutsäga, hvad som skall komma. Enstaka, mörka moln uppträda helt plötsligt vid horisonten och stiga allt högre upp på himmeln. De likna stora hövålmar, skarpt belysta i öfre kanten, medan deras bas eller fot antager en dyster gråblå färgton. De ändra oupphörligt form och synas likasom vara i häftig rörelse i olika riktningar.
Dessa moln, åskmolnen, äro laddade med fri elektricitet, som inverkar fördelande (744) på närbelägna oelektriska moln eller på jordytan. Derigenom uppstår elektrisk spänning mellan åskmolnen och de genom fördelning elektricerade kropparna, hvilken slutligen, då luftens isolerande förmåga ej räcker till att hindra, jämnar ut sig genom en urladdning, och ovädret bryter löst.
764. Huru har man kunnat visa, att åsk- vädret är en elektrisk företeelse?
Att blixten var en elektrisk företeelse hade redan blifvit påstådt af Wall år 1708, ehuru först Benjamin Franklin 1749 framställde ett förslag att experimentelt bevisa detta påstå- ende. Man kan lätt begripa, att dylika experiment ha sina faror, och att det är lättare att framkasta förmodanden och förslag än att praktiskt utföra dem. Franklin föreslog, att man skulle uppresa en hög, spetsig ledare, isolerad förstås. Är luften eller molnet elektriskt, bör en fördelning af elektriciteterna i stången ega rum (744), och den med molnets elektricitet liknämniga drifvas ned mot nedre delen af stången. Närmas fingret till stången, kan en gnista hoppa öfver.
Enligt dessa idéer utförde Dalibard den 10 maj 1752 för första gången ett dylikt experiment. På taket af en ensamt belägen byggnad uppreste han en 14 meter hög järn- stång, tillspetsad i toppen och hvilande på en isolerande fot (se fig. 183).
Det lyckades honom ock, att då ett ovä- dersmoln drog fram öfver stången, framkalla elektriska gnistor ur densamma. Franklin själf kom snart på en annan idé, som var betydligt enklare och billigare att realisera. Han tog en vanlig »pappersdrake», som fast- hölls vid marken af ett hampsnöre (i fuktigt tillstånd ledande för elektricitet), i hvars nedre ända hängde en nyckel. Vid nyckeln var fäst ett silkessnöre, så att observatören kunde hålla qvar draken men ändock vara isolerad från hampsnöret.
Fig. 183. Dalibards försök att visa luftens elektricitet.
Draken släpptes, då ett moln visade sig, steg i höjden, och efter en stunds väntan kunde Franklin draga gnistor ur nyckeln. Dermed var det sålunda bevisadt, att luften, och särskildt molnet, innehöll elektricitet, och att åskvädret var en elektrisk företeelse.
