Sida 56
ändock kunde falla, dessa bli fullkomligt klotformiga. Enligt hvad vi förut sagt har jorden en gång varit en flytande massa, fritt sväfvande i rymden. Den skulle då varit fullt klotformig, om den ej haft en roterande rörelse, men den dervid uppkomna centrifugalkraften dref den smälta massan mot de ställen, der hastigheten var störst, d. v. s. mot eqvatorn. Vid stelnandet fick derför jorden sin tillplattade form.
108. Har jorden någon annan rörelse?
Utom rotationen rör sig jorden i en elliptisk bana, i hvars ena brännpunkt solen befinner sig. Medelafståndet mellan jorden och solen är 15,000,000 mil. Då jorden är solen närmast, säges den vara i perihelium, när de äro på sitt största afstånd, är jorden i aphelium. Aphelium och perihelium ligga i rät linie med solen (banans storaxel). Jordbanan kallas ekliptika, och jorden genomlöper banan på 365 d. 6 t. 9 m. 10,4 s. I hvarje sekund gör således jorden 30,4 kilometer.
Fig. 44. Jordens rörelse i sin bana.
Under jordens rörelse i sin bana bibehåller jordaxeln sin lutning oförändrad. Till följd af jordbanans litenhet i förhållande till afstånden till stjernorna blir hela jordens bana sedd från en stjerna blott en punkt; om derför axeln rör sig parallelt med sig sjelf, kommer den alltid att peka mot samma punkt på himmeln. De punkter, der axeln synes råka himlahvalfvet, kallas poler. Den ena befinner sig strax bredvid en stjerna i stjernbilden lilla Björn, hvilken stjerna derför kallas för polstjernan. Emellan båda himmelspolerna går himmelseqvatorn, som är parallel med jordeqvatorn, men de två planen sammanfalla ej annat än vid vissa tillfällen.
Ekliptikan lutar emot himmelseqvatorn, och lutningsvinkeln mellan de båda planen är 23° 27' 56,5". De punkter, der ekliptikan skär eqvatorn, kallas noder, och linien, som sammanbinder dessa, nodlinie. Då jorden befinner sig i någon af noderna, sammanfaller jordeqvatorns plan med himmelseqvatorns.
109. Hvaraf beror årstidens olikhet?
Alla veta vi, att de särskilda årstiderna karaktäriseras af dagarnes olika längd samt solens olika höjd öfver horizonten. Om sommaren t. ex. hafva vi långa dagar och solen står högt på himmeln, om vintern åter motsatta förhållanden. Det är klart, att ju längre dagen är, ju mer kan solen verka; men äfven dess höjd öfver horizonten inverkar. Ju högre solen står, ju mera vinkelrätt falla solstrålarna mot jorden och ju kraftigare verka de; står solen lågt infalla de mera snedt. Vidare är jorden omgifven af en luftkrets, mer eller mindre uppfyld med vattenånga eller fukt. Detta fuktiga luftlager borttager en del af solens värmande strålar. Ju lägre solen står, ju tjockare luftlager ha strålarna att genomtränga; komma vi då ihåg, att det just är under de korta vinterdagarna som solen går lågt, kunna vi fatta, hvarför sommaren är varm och vintern kall.
Fig. 45. Dagens olika längd på olika ställen af jorden. S solen; EE eqvatorn; II kanten af den mörka jordhalfvan.
Nästa fråga blir då, hvilken är orsaken till dagarnes olika längd. Vi kalla ett dygn den tid jorden behöfver att vrida sig ett hvarf. I följd af jordens klotform belyser solen alltid halfva jorden, d. v. s. halfva jorden har dag och halfva natt. Låge nu eqvatorn och ekliptikan i samma plan skulle dag och natt öfver hela jorden alltid vara lika långa. Men nu lutade ju dessa plan emot hvarandra. Förhållandet blir då sådant det är tecknadt i fig. 45. S betyder solen, den vågräta linien
