Sida 157
med högra ögat den vänstra cirkeln (den högra synes äfven men otydligt). Vid ett visst afstånd mellan ögat och papperet (ungefär 25 cm.) försvinner den högra cirkeln, beroende derpå, att ögat (det högra) vändt sig så, att bilden af högra cirkeln faller på blinda fläcken i högra ögat. Tillvaron af den blinda fläcken uppvisades 1666 af Mariotte.
673. Hvilket gagn har menniskan af seendet med två ögon?
Menniskans båda ögon äro ej att betrakta som en dubbel uppsättning af ett nödvändigt instrument, så att, om det ena förloras, man alltid har det andra ögat som gör full tjenst, utan båda ögonen verka tillsammans såsom ett instrument, och flere synförnimmelser bero uteslutande på seendet med två ögon. Hvar och en bör göra klart för sig, att det karakteristiska för våra ögon är, att de arbeta tillsammans, så att ett enda intryck uppstår. Vi kunde nämligen mycket väl vara utrustade både med två och flere ögon, utan att hafva den nytta af dem, som vi nu verkligen ha. För att begripa detta, påpeka vi blott den omständigheten, att hela den yttre världen aftecknar sig på en yta (näthinnan), men att dessa bilder skola hos oss gifva föreställningen om kroppar, d. v. s. storheter som utom längd och bredd äfven hafva en tredje dimension, djup eller tjocklek. Denna uppfattning af de yttre föremålens verkliga utsträckning eller form vinnes hufvudsakligast genom samverkan mellan våra båda ögon.
Fig. 130. Mariotteska försöket.
Fig. 131. Seendet med två ögon.
Då vi nyss sade, att bilderna i de båda ögonen sammansmälta till ett, gäller detta blott om bilderna af det föremål, man för tillfället fixerar eller betraktar, alla andra föremål synas verkligen dubbla, ehuru vi från barndomen så vant oss vid att förbise detta, att det sedan fordras någon öfning, att komma under fund med verkliga förhållandet. På följande enkla sätt kan man öfvertyga sig om sanningen häraf. Man betraktar ett föremål på några meters afstånd, mellan ögonen och föremålet sätter man på armens afstånd en blyertspenna; med liten öfning skall man då finna, att om man fixerar föremålet, ser man pennan dubbel och detta så, att om sedan högra ögat slutes, försvinner vänstra dubbelbilden och tvärt om, d. v. s. vänstra dubbelbilden tillhör högra ögat, den högra bilden tillhör vänstra ögat. Fixerar man deremot pennan, synes föremålet dubbelt, men nu tillhör vänstra bilden vänstra ögat o. s. v. När vi med båda ögonen betrakta ett bestämdt föremål, synas alla framför eller bakom detta belägna föremål dubbla eller suddiga, ehuru vi ej så noga fästa oss dervid. Erfarenheten, ernådd genom känseln och på andra vägar, har nu lärt oss, att en del bilders otydlighet i förhållande till andra bilder beror på, att de ligga närmare eller fjärmare från ögat. På detta sätt underlättar seendet med två ögon vår uppfattning af föremålens djup eller relief.
Äfven pä ett annat sätt bidrager seendet med två ögon till en riktigare uppfattning af föremålen. Man kan lätt öfvertyga sig om, att de båda bilder som uppkomma, en i hvardera ögat, något skilja sig från hvar- andra.
Betraktar man t. ex. en hopslagen bok,
