Sida 181
den gnidna kroppen och faller till marken. Detta fenomen, att en kropp, sedan den varit i beröring med en elektriserad kropp, repelleras eller stötes bort, är utmärkande för de elektriska företeelserna.
735. Hvilka kroppar kunna elektriseras?
Försöker man att genom gnidning få en metallstång elektrisk, misslyckas det alldeles; så är ock förhållandet med åtskilliga andra kroppar. Man har derför sedan gammalt indelat kropparna uti: elektriska, sådana som genom gnidning få förmågan att draga till sig andra kroppar, och oelektriska, sådana som trots gnidning ej visa denna kraft. Emellertid hade en engelsk läkare Gray observerat, att elektriserade kroppar genast förlorade sin elektricitet, om de berördes med handen eller om de upphängdes på en metalltråd. Han indelade derför kropparna i ledare och oledare. En ledare (för elektriciteten) är en sådan kropp, i hvilken elektriciteten lätt kan flytta sig från en punkt i kroppen till en annan. Oledare deremot kallar man den kropp, i hvilken en sådan förflyttning alls icke eller ock med stor svårighet kan ske. Det var nu lätt att ana, att omöjligheten att elektrisera metallerna berodde på deras ledningsförmåga för elektricitet; den uppkommande elektriciteten afleddes genom metallen till handen och derifrån genom menniskokroppen ned i jorden.
736. Hvilka kroppar äro ledare och hvilka äro oledare för elektricitet?
Ledare äro: metallerna, vätskor, djur- och växtämnen, fuktig luft m. fl. Oledare äro: torr luft, gummilacka, harts, kautschuk, lack, glas, siden m. fl.
I allmänhet äro de kroppar oledare, som genom gnidning kunna fås elektriska. De oledande kropparna kallas äfven med ett annat namn isolatorer, emedan man med deras tillhjälp kan isolera eller skilja en ledare från beröringen med jorden. Benämningarna ledare och oledare äro ej att fatta alldeles efter orden, rättare borde det heta: goda och dåliga ledare, ty hvarje kropp leder i någon mån elektriciteten, ehuru det stundom kan vara så obetydligt, att det fordras de finaste instrument att upptäcka det. Kropparnes ledningsförmåga är ej heller alltid densamma, så t. ex. ökar upphettning i allmänhet kroppens förmåga att leda. Vidare har luftens fuktighet stort inflytande. Kroppar som på sin yta förtäta eller upptaga fukt (sådana kallas hygroskopiska), t. ex. glas, leda i detta tillstånd bättre än då de äro torra.
737. Finnes det mer än ett slags elektricitet?
Flere elektriska fenomen tyda på, att det finnes två slags elektricitet. En gniden glasstång och en gniden lackstång förhålla sig olika till en elektriserad kropp.
Upphänges en liten flädermärgskula på en silkestråd, och till kulan närmas t. ex. den gnidna glasstången, attraheras kulan, men strax derpå repelleras eller stötes den bort. Vid beröringen mellan kulan och stången öfvergick elektricitet från den senare till den förra; kulan har blifvit laddad. Göres nu samma försök ånyo, d. v. s. glasstången närmas till kulan, flyr kulan undan, eller med andra ord kulan och stången repellera fortfarande hvarandra. Detta fortfar, så länge kulan är laddad med elektricitet från glasstången. Men om till den laddade kulan närmas en gniden lackstång, attraheras kulan redan på långt håll. Korteligen en från glasstången laddad kropp repelleras af glasstången och attraheras af lackstången. Ett motsvarande förhållande eger rum, om kulan laddats från lackstången. Redan Du Fay, som 1733 iakttog detta fenomen, undersökte en mängd andra kroppar och fann, att de antingen förhöllo sig som glas eller ock som lack. Han antog derför, att det fanns två slags elektricitet: glas- och lackelektricitet. Denna hypotes utvecklades vidare af Symmer och har bibehållit sig till våra dagar, ehuru man nu kallar den elektricitet, som glas lemnar, for positiv (+) och lackelektriciteten negativ (—).
Nästan samtidigt med Symmer framställde Franklin en annan åsigt, nämligen att det blott fanns ett enda elektriskt ämne eller fluidum, som till en viss mängd fanns hos alla kroppar, lagradt mellan molekylerna. Om en kropp vid gnidning blef positivt elektriskt, betydde det, att den fått mer elektricitet än under vanliga förhållanden; blef kroppen vid gnidning negativt elektrisk, berodde detta äter på, att den mistat elektricitet och således hade mindre, än hvad den under normala
