Sida 63
solen, detta läge kallas opposition, vi se då hela månskifvan, och fasen kallas fullmåne. I sista qvarteret se vi åter månen half. Tiden mellan två nymånar är just ett synodiskt omlopp.
Fig. 51. Månens faser.
124. Hvarför synes fullmånen större, just då den går upp, än sedan den hunnit ett stycke på himlahvalfvet?
Detta bekanta fenomen beror på en synvilla. Hvad vi kalla himlahvalfvet är blott den synbara fond, hvaremot himmelskropparna afteckna sig. Detta hvalf förefaller mycket tillplattadt i vertikal led, så att de vid horisonten belägna delarna tyckas vara längre bort från åskådaren än de vid zenit.
Men ju längre bort fonden befinner sig, ju större del deraf täcker bilden, som aftecknar sig deremot, under antagande att föremålet alltid är på samma afstånd från åskådaren; derför synes månen större vid horisonten än i zenit.
125. Utöfvar månen något inflytande på vår jord?
Det är att förmoda, att en himmelskropp, som är jorden så nära som månen, äfven om dess massa är obetydlig, skall hafva rätt stort inflytande på vår planet. Om vi nu bortse från månens inflytande på väderleken, som den stora allmänheten alltid trott på, men Arago förnekade, ehuru väl ej på tillräckliga grunder, så ha vi det fenomen som kallas ebb och flod, hvilket till hufvudsaklig del har sin grund i månens attraktion.
Med ebb och flod menas som bekant hafsytans periodiska stigande och sjunkande hvar sjette timme.
Den del af jorden, som är månen närmast, drages starkast af denne; är denna del vattenytan, drages vattenmassan upp såsom en utsvällning på jordytan, och detta kallas flod. I följd af jordens rullning flyttar sig denna anhopning af vatten från öster mot vester.
Den motsatta delen af jorden befinner sig af alla ställen på jorden mest aflägsen från månen och drages derför minst. Af detta skäl bildar sig en anhopning af vatten äfven på den sidan. Emellan dessa två uppsvällningar eller floder måste naturligtvis uppstå ett fallande hos vattnet, hvilket kallas ebb. Vi förstå då, hvarför under ett dygn en plats har två gånger flod och två gånger ebb.
Samma verkan på verldshafven har äfven solen, men då dess afstånd är så ofantligt stort mot månens, förmår solen, trots sin storlek, ej lyfta vattnet så högt; månfloden är dubbelt så hög som den solen åstadkommer.
126. Äro flod och ebb alltid lika starka?
Nej, då solen och månen befinna sig i konjunktion eller opposition, addera sig bådas verkningar, och fenomenet blir starkare, än då månen är i något af qvarteren, då månfloden blir just der solen verkar ebb. Fig. 52 visar ebb- och flodfenomenet vid konjunktion.
127. Hvilken tid på året inträffar högsta floden?
Vid dagjämningstiderna, emedan då både solen och månen befinna sig nästan i eqvatorns plan.
128. Hvarför inträffa ebb och flod i verkligheten ej så regelbundet som teorien fordrar?
Vore jorden helt och hållet täckt af vatten, skulle floden inträffa samtidigt för alla platser belägna på samma meridian och just i det ögonblick månen befunne sig i meridian. Men flodvågen hindras i sin väg af fastlandet, som på många ställen försenar floden och förändrar fenomenets styrka.
