Sida 80
199. Hvarför dämpas ej tonen i ett blåsinstrument, fastän man håller det i handen?
Emedan instrumentets väggar ej vibrera, såsom fallet var med en klocka, utan, som vi sagt, den instängda, luften.
200. Huru uppstå luftvibrationerna hos ett blåsinstrument?
Vi hålla oss vid redogörelsen härför hufvudsakligast till orgelpiporna, emedan de äro enklast. Hvad som säges om dessa, gäller ock om andra slag af pipor.
Från en väderlåda inpressas luft genom foten eller munstycket a (fig. 72) in i rummet b, hvarifrån den utströmmar genom en smal springa eller rits. Till följd af friktionen i den smala öppningen råkar den utströmmande luften i dallringar, hvartill ytterligare bidrager den skarpa kanten eller »läppen» a. Dessa dallringar åstadkomma ännu ingen ton, blott ett hväsande ljud (särskildt tydligt i flöj ten). En ton uppstår först derigenom, att bland denna massa dallringar de, som hafva dertill lämplig takt, sätta luften i pipan ofvanför läppen i vibrationer. Men en dylik pelare kan ej vibrera på mer än ett sätt, d. v. s. gifva en ton, så länge anblåsningen sker på samma sätt; derför måste man i ett orgelverk hafva en pipa för hvarje ton, långa för de låga tonerna, korta för de höga. I flöjten finnes visserligen blott en pipa, men den kan så att säga göras längre eller kortare genom att öppna eller tillsluta hålen, som finnas anbragta längs dess sida. I messingsinstrumenten åstadkommes de olika tonerna både genom klaffar eller ventiler (analogt med flöjten) och genom olika anblåsning. Vid dessa instrument är ritsen, som fanns i orgelpipan, ersatt af den blåsandes läppar.
Fig. 72. Flöjtpipor; A träpipa, B metallpipa.
201. Hvarför hviner det i fönster- och dörrspringor, när det blåser?
Fönsterspringan gör här samma tjenst som den fina ritsen på en pipa. Då det blåser, pressas luften genom springan och kan under gynsamma förhållanden sätta luften på andra sidan om fönstret i dallring. Ungefär af samma skäl sjunger det i telegraftrådar, om de sitta flere i bredd, och vinden spelar igenom.
202. Äro alla blåsinstrument inrättade så som i stycket 200 omtalas?
Nej, i en del blåsinstrument ersättes ritsen af en vibrerande tunga af metall eller tunt trä. Hit höra de s. k. tungpiporna i orgelverket, klarinetten, dragspelet etc.
Fig. 73.Tungpipa.
203. Huru uppkomma stämljuden hos menniskor och djur?
Stämman uppstår i struphufvudet genom den utandade luftens stöt mot stämbanden, hvilkas starkare eller svagare spänning bestämmer tonhöjden. Struphufvudet utgöres af två halfcirkelformiga broskbildningar i öfre ändan af luftstrupen (se fig. 74). Det framåt riktade och största brosket har formen af en sköld och kallas derför sköldbrosket, i dagligt tal »Adamsäpplet», det bakåt vända kallas ringbrosket. Vid ringbrosket äro fästade tvenne trekantiga brosk, kannbrosken, hvilka kunna vrida sig kring hvar sin axel. I vågrät riktning tvärs öfver luftstrupen gå stämbanden, fästade med sin ena ända i sköldbrosket och med den andra vid kannbrosken. I följd af kannbroskens vridning kunna dessa band närmas eller aflägsnas från hvarandra (se fig. 75), hvarigenom luften från lungorna får trängre eller friare passage.
Stämbandens vibration åstadkommer sedan ljudet, som på mångfaldigt vis kan förändras, allt efter de olika sätt, hvarpå stämbanden ändra längd, tjocklek och spänning.
Från ljudbildningen i struphufvudet är ännu ett stort steg till menniskans tal eller djurens läte. Dessa otaliga nyanser och klangfärger åstadkommas förnämligast genom munhålan och näsan.
