Sida 226
afsändningsstationen, blir B magnetisk, och ankaret drages mot magneten. Derigenom lyftes den andra ändan af häfstången med ritstiftet och trycker mot en smal pappersremsa, som föres framåt af friktionsrullarna C. Allt efter den tid afsändaren håller nyckeln nedtryckt, uppstår på pappersremsan en punkt (.) eller ett streck (—). Af dessa tecken sammansättes ett alfabet, som telegrafisten naturligtvis måste känna. Rullarna C sättas i gång af ett urverk, insatt i den fyrkantiga lådan (se fig.). Då ingen telegrafering eger rum, är urverket stängdt, men då ett telegram skall mottagas, gifver afsändaren först en signal medels en elektrisk ringklocka (se nedan), då telegrafisten på mottagningsstationen »kopplar in» urverket, och remsan sättes i rörelse.
Naturligtvis finnas på båda stationerna så väl afsändnings- som mottagningsapparat.
866. Huru är den elektriska ringklockan inrättad?
Denna apparat är ej annat än en strömbrytare (857), vid hvars ankare är fäst en hammare C (fig. 223), som vid ankarets vibrationer slår mot klockan D.
867. Hvad förstås med en »relais»?
Då en telegrafledning är mycket lång, försvagas strömmen från afsändningsstationen genom motståndet i tråden och afledningar ned till jorden så mycket, att strömmen vid framkomsten till mottagningsstationen ej förmår draga till sig ankaret på skrifapparaten. Man begagnar då en hjälpapparat, relais, hvilken utgöres af en ytterst känslig elektromagnet, kring hvilken strömmen från afsändningsstationen får gå. Denna elektromagnet verkar på ett ankare, som sluter en lokalström på mottagningsstationen, och denna ström får sedan gå genom mottagningsapparaten.
868. Huru är det möjligt, att den galvaniska strömmen kan cirkulera på endast en telegraftråd?
För att en galvanisk ström skall komma till stånd, måste båda polerna af en stapel förenas medels en ledning. Detta innebär, att strömmen, som utgår från stapeln vid afsändningsstationen, måste genom en annan tråd föras tillbaka till utgångsstationen. Till en början voro derför alla telegrafledningar dubbla. Men 1838 upptäckte Steinheil i München, att man kunde begagna jorden själf såsom återledning. För den skull nedgräfves vid de båda stationerna en kopparplåt; den vid afsändningsstationen sättes i förbindelse med negativa polen af den elektriska stapeln på platsen; den andra plattan står i förbindelse med mottagningsapparaten. På detta sätt utjämnas genom jorden de elektricitetsmängder, som alstras i stapeln, d. v. s. strömmen kan gå fram i telegraftråden.
869. Huru är den vanliga telefonen inrättad?
Detta lilla instrument, »undret bland under», som den store fysikern William Thomson kallade det, har till ändamål, att medels den elektriska strömmen öfverföra det talade ordet på längre afstånd. De första egentliga försök att medels den galvaniska strömmen öfverföra ljud datera sig från 1861, då den tyske fysikern Reis för det fysiska sällskapet i Frankfurt am Main förevisade en af honom konstruerad telefon. Denna kunde dock endast återge toner; det talade ordet kunde endast undantagsvis höras. Någon telefon i våra dagars mening var det således ej. Den nu brukliga telefonens uppfinnare är amerikanaren Bell, som 1876 uttog patent på en ny uppfinning att öfverföra ljud.
Bells telefon (fig. 229) utgöres af en lång magnet B, kring hvars ena pol är fäst en smal rulle C med öfverspunnen (isolerad) koppartråd. Trådens ändar äro fastlödda vid gröfre koppartrådar D, som löpa på båda sidor om magneten ned till klämskrufvarna F. Det hela är inneslutet i ett fodral af trä eller ebonit (kautschuk). Tätt framför magnetpolen sitter en tunn (1/10 à 2/10 mm.) järnskifva A, fasthållen långs sin omkrets af en trattformig ring E. Järnskifvan är fernissad för att ej rosta. Medels skrufven, som är synlig mellan klämskrufvarna F, kan magnetens läge i förhållande till järnskifvan justeras.
870. Huru sker ljudöfverföringen i Bells telefon?
Vid telefonering med Bells telefon fordras två telefoner: en för den talande
